Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 augusti 1869, sida 3

som ej stiltje inträffar, sticka näsan in i någon liten treflig hamn hvar tjugofjerde timme. Under stiltjen erbjuder mig min jakt all den komfort, som ettlandthus bar sinom sina väggar, med den skilnad att jag slipper kallprata med en utvald mobb af likgiltiga gäster. Jag har böcker, floretter, schackspel, piano; jag skjuter till måls med pistol på en skottalla, fäst vid en råstång; jag skjuter med kanoner (Whitworth i fickformat), om så faller mig in och terrängen är fri; jag fiskar, och när jag är trött af allt detder, smakar en siesta i skuggan af seglet förträflligt. Seglar jag i sällskap med andra jakter, anställa vi, under stiltjens timmar, kapprodder; vi besöka hvarandra, spisa frukost hos den ene och middag hos den andre. Hos äkta jakt-män är lynnet alltid godt, och vid sådana tillfällen går det alltid lustigt till. Efter middagen serveras kaffe och cigarrer på däck ; då ljuda sånger, i hvilkas refräng en skallande korus instämmer, och deremellan homeriska skratt. Så kommer solnedgången, och så stiger månen upp — herrliga scener, till hvilka ingen dekorationsmålare gör maken, och af bvilka man kan njuta, utan att behöfva höra några utsjungna opera-artister eller se några sminkade figurantskor eller störas af snattret från grannlogerna. Nu börjar det flägta. Stiltjen är snart öfver. Det dröjer ej länge, innan vi ha en bris. Dessförinnan dock ett litet glas grogg och en stunds hvila under däck. Man sträcker sig på sitt läger; man samtalar förtroligt, bjertligt med en vän å motsatta sidan, medan den kära! gamla lampan lyser så moderligt, och vattnet höres sqvalpa mildt och söfvande kring jaktens bog. Om morgonen går solen upp i allt sitt majestät, och min lilla lady länsar under med fyllda segel och tillochmed: ett par ref intagna. Enformighet! Jo, jag tackar! Den äkta jakt-mannens lif ombord r ett lif af oupphörliga förändringar och oändlig omvoxling. Kortet, loggen, seglens skötsel, väderleken, brisen, kultjen, Stormen, manövrerna, jaktens hållning och rörelser under olika sörhållanden, kursen, angörandet af en lugn hamn, då det är så mörkt som i en säck och hafvet skummar af vrede — för honom är detta ämuen af allvarligt intresse, och har han det lingaste sinne för det romantiska och pitto-! ka inaturomgifningen och i händelserna, jater han i fulla drag med friskaste ugiigher. i Lusten för detta slags sjölif har aldrig; varit mer utbredd än i våra dagar. Imedeltiden fanns den icke. Men hos de gamle grekerna och romarne återfinna vi den, fast endast i spridda drag. Hellenerna voro, såsom deras afkomlingar än i dag, djerfve sjömän, och de rike athenarne bade nog sina lustjakter. Annars skulle det svår fallit romarne, deras härmare, in att roa sig på det sättet. En äkta romersk jakt-man känna vi bestämdt: den glade, elegante skalden Catullus. Han har egnat en sång, man kan västan säga en rärlek g — så öm, så entusjastisk är åt sin lilla privatjakt, med hvilken ban omkring år 58 före Kristus gjorde en långresa på Adriatiska hafvet, Medelhafvet, i Arkipelagen och på Svarta hafvet, hvarunder ban besökte de historiskt mä diga städerna vid deras kuster. Efter hemkomsten till Italien lät Lan öfverföra sin kära jakt till Gardasjön, vid hvars strand : hans landtställe låg, och när han sedan gjorde små seglatser på insjöns klarblå otten, tänkte han med stolthet och tackmhet på de trogna tjenster hans ,vän;; gjort honom under irrfärderna kring hafven. Vi trässa således redan hos romaren Catullus dender egendomliga kär eken till kutan, som karakteriserar äkta jakt-män i våra dagar. När man hör dem tala, skulle man tro, att de på fulla allvaret tänka sig henne i besittning af lif och personlighet, och vanligen tala de om henne så, att de kunna göra hustrur och rtästmör svartsjuka. Äfven Åpicius, den ryktbare romerske läckergomen, hade en lustjakt. och for med henne till Afrika, för att smaka! på den verldsdelens ostron, som han hörtberömmas; han fann dem tyvärr icke värdiga sitt rykte och for tillbaka. Men den resan gjorde han för ostronens skull ochej för sjölifvets. Apicius var säkerligen 12 icke jakt-man. i Apropos af läckergommar — hr M ij neille, en af ,,de tre provengaliske brödernal, bar nyligen aflidit. Hvem är hr Ma-! neille, och hvad menas med ,de tre proseugaliske bråderua, torde någon fråga. Iyska rikets gamla officiella titel var, som? bekant, ,,det heliga romerska riket. Voltaire fann titeln mindre väl vald, emedan ; det först och främst icke var heligt, för det andra icke romerskt och för det tredje cke något rike, utan en röra af stater. En liknande anmärkning kan göras mot ,de tre provergaliske bröderna, emedan ie hvarken voro provengaler eller bröder De voro helt enkelt restauratörer med namnen Mancille, Simon och Barthelemy, och let är svårt att vera, hvarför de kallade sin ryktbara restaurant ,, Les trois fröres Provengaux, men visst är, att den blef och länge var den förnämsta i Paris. Det ir längesedan desse förträfflige kockar logo sig tillsammans. Det var under den ta republikens dagar. Hr Maneille har åledes uppletvat mycket — stater hafva allit, verlden har omgestaltats sedan dess, och han måste slutligen öfverlefva sin egen restaurants envälde i ,smakens verld, ty nu finnas månsa dvlika stälen. som täffa