Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 augusti 1869, sida 3

vidöppna, och så lugnt, att lågan i min lampa icke flämtade ett ögonblick. Så flydde tiden undan, och klockan var tio innan jag visste ordet af. Piötsligt, och utan något slags förebud, lik de tropiska ländernas orkaner, brusade en vindstöt genom föustret, bläsande in gardinerna och våldsamt ombläddrande bladen i min bok. Ånnu ett ögoiblick, och en skarp blixt upplyste hela rummet, hvarje träd och buske, och åtföljdes af en döfvande åskknall alldeles midt öfver huset samt efterträddes af en besynnerlig och hemsk stillhet, utan något ljud eller eko. Jag kastade ifrån mig boken ocn sprang till fönstret. Himlen — låg, tjock och utan stjeruor — tycktes miistan hvila på trådtopparne. Laften var het, och en tystnad, liknande dödens, hade sänkt sig ned ötver hvarje föremål. Icke ett löt rörde sig — icke eu läderlapp flaxadle omkring — intet tecken till lit förspordes derute. Jag tog min lampa och gick ned. Jag tittade in 1 salougen och såg dem alla tre sitta tysta bredvid hvarandra. Den yttre dörren stod öppen. Jag kunde icke motstå frestelsen att våga mig ut. Jag borttag kupan från lampan — gick tyst genom korridoren och steg ut på den lilla terrassen öfver gården. Som jag anat! Stadigt och klart brann lagau, kastande en vidsträckt, ljus cirkel på stenarne rundt omkring mina fötter och icke genom den obetydligaste darrning förradande värvaron af den storm, som nyss skakat huset i dess grundvalar. 2