Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 augusti 1869, sida 3

tf dan ,linan är endast för nybörjare. Bie ner. som kände Elliotts skicklighet ocl vighet, lät dervid bero. Efter några tim mars klättring gjorde man halt, för at hemta andan och styrka sig med ett gla vin. Phipps och Baumann belunno sig dungefär tjugo minuters väg nedanför Elliot soch hans följeslagare, men begge partier. na sågo hvarandra och helsade hvarandre med glada rop. Derefter satte man sig åter i gång. Det svåraste stycket till måBiener gick främst på der liga branten och högg med yxar ppsteg, om de så få kallas, uti isen UElliott gick närmst honom; sist gick der andre guiden. Så hann man slutligen till bergets kamm Tili höger och venster gapa afgrunder ai 7,000 fots djup. Sjelfva kammen, som är helt smal, består af bara klippor, uppstickande ur de åt ömse sidor sluttande glaciererna. Förmoåligen för att blifva den förste, som trampat denna fläck, der knappt stengelen känr trygg, bad Elliott Biener stanna och lemna honom främsta platsen. Biener jemkade sig åt sidan. Elliott klättrade förbi honom, reste sig upp, för att göra ett hopp till närmaste jemna del at klippan, meu han kom med ena foten något för my till höger på snön, som helt tunnt betäckte den hala isskorpan. Han halkade, föll ... Biener sträckte armen efter honomi och handen snuddade vid den sallandes axel, men lyckades ej gripa tag. Elliott hade i fallet släppt sin is-yxa, det sista enda räddningsmedlet. Liggande på sin venstra sida, gled han utför glacieren, nedom hvilken den hiskliga afgrunden stod öppen att emottaga honom. Han uppgaf intet nödrop. Han blott sökte, ehuru förgäfves, med armarne hämma det hastiga nedåt-glidandet. Men den hårda kalla isskorpan vägrade honom en enda hållpunkt. Han gled alltjemt: det var svårt att tro, det denna tysta färd var hans färd till döden och evigheten. Några ögonblick, och han var försvunnen ur de f fasa förstenade guidernas åsyn. Phipps och Baumann, som ännu befunvo sig temligen längt från bergkammen, sågo Elliott glida hastigt förbi, på ungeträr femtio fots afstånd, men det var dem omöjligt att Jemna honom någon bjelp. Sedan hans guider förenat sig med dem, beslöt emellertig Baumann, en jättestark karl, för att förvissa sig om hans öde, att utföra ett vågstycke, vid blotta tanken på hvilket en vanlig menniska kan känna svindel. Han och de öfrige klättrade ned vid sidan af glacidren till den punkt, der denna hänger omedelbart öfver djupet. Här knöt han linan kring sig och lät följeslagarne hålla i dess ena ända, medan ban, litande på deras styrka, hängde öfver afgrunden. Han såg intet. Han ropade — endast bråddjupets eko svarade. Man återvände till Grindelwald med budskapet om olyckshändelsen. Klockan var då 7 på aftonen. Egaren af Adler Hotel, en hr Bohner, utsände genast sex aft tens bästa guider, försedda med proviant tre dygn, för att uppsöka den förolyckades lik. Biener och Baumann kunde temhsen roga bestämma hvar man borda fiuua det Men vägen dit och derifrån var en fasornas väg: en vandring genom dödeus skuggors dal, genom städse homde faror. Följaide dag, vid middagstden, sedan man passerat Grindemraldglacieren, hittade nan under Lanter-Åarglacieren hvad ma sökte. Kroppen var, märkligt nog, icke krossad, men allt skinnet var slitet från hufvudet, som i öfrigt ir ilia skadadt. Guiderna hade nätt och jenint hunnit afligsna sig med liket från piatsen, då den betäckte; af ett ras utaf is och stenar. Den 30 Juli begrofs den djerfve Alpättraren i Grindenwalds kyrkogård. Likistan al guider. och Frans Biener, i och vän, följde henue i msta ledet af eörjande. Storbertiginnan Baden bade skickat en hakett alprosor, som hon sjelf plockat, att liggas hos den döde. Byns tyske pastor hade för jordsastningsceremoniens förrättande ställt dess kyrka till en engelsk prestmans förfogande och höll sjelf derefter ett tal, i hvilket hkan bland annat berättade, att man bos den döde hade funnit en böubok, i hvilken särskildt sådane ställen voro understrukna, som t:dade om Skaparens storhet och majestät i förening med Haus godhet, och som sålunda antyda, i hvilken anda hrs Elliott hade företagit sina vådliga färder. Eiliott icke det första och skall ej vara det sista offret för sådane idrotter. Så länge det sinus ,,manudom, mod och morske måän, som ha godt om tid och penningar, skall den känsla, hvilken Longfellow så skönt tolkat i sitt poem ,, Excel8