Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1869, sida 3

fyr valrått och valbarhet tilb riksdagsman böra qvarstå? föranledde en ganska lifvad och mångsidig diskussion. Baron C. O. Silfrerckiold på Gåsevadholm. (ledamot af första kammaren) försvarade med skicklighet och värma de bestående bestämmelserna; framhöll att, ehuru han medgaf att i längden intet Streck vore hållbart, genom borttagande eller sänkande af census till andra kammaren nu innan den politiska och medborgerliga bildningen vore mera allmänt spridd, man hade att befara, att erhålla lagstiftare från samhällets lägsta och okunnigaste klasser; att en så snar förändring af riksdagsordningen, som nu påyrkas, vore bladlig; att den orättvisa, som nit gHefiom strecket onekligen drabbade t. ex, landets fleste folkskolelärare, lättast och rättast hjelptes dermed, att deras löner höjdes till minst S00 rdr; att i afseende på första kammaren inga olägenheter försports, utan hade densamma hittills väl fyllt sin i riksdagsordningen tilldelade uppgift. Hr L. A. Thkollen i Vallda ville sänka census för andra kammaren till 400 rdr eller till innehafvande af i mantal satt jord; framhöll att verkliga olägenheter uppstått af nuvarande census, då män af facket voro utestängda från första kammaren och till dels äfven från andra, hvarigenom allenast kunde förklaras sådane riksdagsbeslut, som t. ex stora summors bortskänkande, hvilket illa öfverensstämde med den sparsamhet, som landet fordrar och behöfver. Ingeniör JI. B. A. Hansson ville inrymma valrätt och valbarhet åt hvar och en,som erlade skatt till kommunen, samt ansåg alla särskilda och olika bestämmelser för valbarhet till första kammaren onödiga och skadliga. Bokbandl. Zachrisson ville tillerkänna nämnde rättigheter åt hvar och en, som sig sjelf ärliga försörjde; ådagalade orimligheten härvidlag athvarje på penningar och värden beroende ,streck; ett naturligt ,,streck skulle dock alltid göra sig gällande, nemligen mellan den för allmänna angelägenheter intresserade och den ointresserade, mellan den insigtsfulle och duglige samt den okunnige. Ingen god kraft borde försmås, ingens nit för allmänt bästa qväfvas och tillbakavisas. Dermed att strecket borttoges och alltså ingen röst förqväfdes skulle en riksdagskandidat blifva underkastad en långt skarpare och noggrannare granskning än tillförene och valet skulle uteslutande bero på det allmänna anseende och förtroende han under sin föregående verksamhet förvärfvat: han blefve en verklig solkrepresentant. Alldenstund första kammaren borde i sig innesluta ett återhållande och modererande element, borde andra bestämmelser för valbarhet här finnas. Nuvarande census borde dock betydligt nedsättas; föreslog såsom en ny men fullt betryggande qvalifikation, oberoende af census, upprepade allmänna förtroenden, så att t. ex. den, som tre gånger blifvit vald till riksdagsman i andra kammaren, derefter ock vore valbar äfven till den första. Hr Fr. Brukn på Slottet ansåg det ligga en förolämpning mot valkorporationen deruti, att sedan denna korporation blifvit bildad, och, såsom för första kammaren, sjelf bestode af valda representanter, då genom census eller andra inskränkningar kringskära deras rättigheter; eller, för andra kammaren, lägga hinder i vägen för valmännen att gifva sitt förtroende åt en utom valkretsen bosatt man. Ville afskaffa census för valbarhet såväl till första som andra kammaren. Organisten D. Köllerström försvarade den rena personlighetsprincipen; upptog, granskade och underkände alla de skäl, han hört framföras för bibehållande af nu omhandlade bestämmelser sarat ville borttaga all census. Hemmansegaren Börjesson i Äminnered tyckte att bonden borde få vara med äfven i första kammaren. Kunde nog hålla igen han också. Ville icke ha embetsmän, icke ens skolmästare till riksdagsmän. Embetsmännen borde bli hemma och sköta hvar sitt, för hvilket de äro tillsatta och lönta. — Resolutionen blef: , Valrätt och valbarhet till andra kammaren bör tillkomma hvar och en vid kommunalstämma röstberättigad. Census för valbarhet till första kammaren bör nedsättas åtminstone till hälften. 2:dra frågan: Bör riksdagsman i första kammaren erhålla arvode? besvarades med ja, efter det baron Silsverschiöld yttrat sig deremot, förmenande att man gerna, då så mycket talas om besparingar, kunde inbespara detta arvode intill dess första kammarens ledamöter sjelfva gjorde anspråk derpå, hvilket icke skett och icke så snart torde ske; och bokhandl. Zachrisson deremot framhållit att just frånvaron af arvode utgjorde en skarpare och mera verksam census för valbarhet till första kammaren, än någon annan bestämmelse, och derför borde i främsta rummet ändras; samt hr Köllerström än vidare visat, hurusom frånvaron af arvode ofta omöjliggjorde att välja de personer, som i ötrigt efter lagens bokstaf qvalificerade, verkligen åtnjöto valmännens förtroende, och skulle leda dertill, att första kammaren mer och mer komme att bestå af magnater — och i Stockholm bosatta högre embetsmän, hvilka i nåder åtogo sig att vara lagstistare och bestämma öfver folkets intressen och högsta angelägenheter. Detta skulle icke i längden gitva ett godt resultat. 3:dje frågan lydde: Bör icke den s. I. ekonomiska lagstiftningen, likasom i öfrigt om allmän lag gäller, utöfvas af konung och riksdag gemensamt? Hr Zachrisson framhöll hurusom den ekonomiska lagstiftningen omfattade bestämmelser, som dagligen ingrepe i alla samhällsförhållanden. Derunder hörde handel, sjöfart, jordbruk, bergsbruk och öfriga näringar, hemmansklyfning och Jordafsöndring, allmänna undervisningen, penningväsendet o. s. v. Allt detta vore underkastadt en envåldsmakt, som verkligen vore oförenlig med ett fritt samhällsskick, och man hade haft tillräckligt talande exempel på vådan af denna makt. Klokheten och rättvisan fordrade att såväl makten som det dermed följande ansvaret delades med representationen. En annan icke oväsendtlig lagstiftningsmakt hos vissa myndigheter, såsom konungens befallningshafvande, magistrater m. fl., qvarstår såsom en utstrålning från konungens envälde och borde ej förglömmas. Då numera såväl länet som staden har sin valda representation, borde denna naturligtvis hafva sitt ord med i denna lagstiftning. Baron Silfverschiöld instämde i detta yttrande, med den erinran, att konungens envälde i afseende på den ekonomiska lagstiftningen kunnat förklaras och försvaras under den tid då 3 eller 5 år förflöto mellan hvarje riksdag, men numera icke vore lämpligt. Frågan besvarades af mötet med obetingadt ja.