Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1869, sida 1

och befunno oss i åsynen af Mord-stener nästan innan vi visste det. Mor Blanche hade beskrifvit den noggrannt — en dy: ster, mörkgrå klippa, urhålkad till en läs grotta, öfvervuxen af mossa, slingerväxter och ormbunkar. Ett vildt ställe, instängd af lummiga träd, och nedanför en sma väg, som slingrade sig utmed sidan a kullen. Marguerite ryste. — Detta var då sjelfva fläcken, sade hon nästan hviskande. — O, mademoiselle hvilken ryslig historia! — Och likväl, Marguerite, skämtade du nyss deröfver. Hon hängde på hufvudet och såg förlägen ut. — Jag är mycket förflugen ibland, sade hon ångerfullt. — Jag tror visserligen icke på spöken; men jag fruktar likväl att jag gjorde orätt. Det var en alltför sorglig händelse att skratta åt. Man kunde aldrig vara länge ond på Marguerite. — Tänk icke mer derpå, petite; att vara förflugen är icke att vara känslolös. — Nej, 1 sanning, mademoiselle — ty — ty jag är säker, att ingen kunde känt större intryck af denna historia än jag Dessutom berättades den så väl af mor Blanchet. När jag nu står här, föresväfvar mig hela scenen. Jag ser Andre, vild och bister, med sin bössa bredvid sig. Jag ser honom rusa upp vid ljudet af hästens hofvar på den frusna vägen och dela buskarne med sina ifriga händer. Jag hör ... Store Gud, mademoiselle, hvad är detta för buller? (Forts.)