Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1869, sida 1

LVM AQA. inderekta, förlusten af arbetskraft oberäknelig, men helt säkert större, än vårt land i tidernas längd kan bära, ty det är ett faktum, att det ej är de, som betunga sattigvärdsinrättningarne, hvilka bege sig bort, utan just dugligt, ungt solk, ofta i rätt god ställning, som icke vill stanna qvar hemma och hjelpa till att bära bördorna. Jag anser derför den ständigt tilltagande utvandringen både från Norge och från Sverge för en mycket betänklig sak, och jag tror, att det blir nödvändigt för auktoriteterna, hvilka hittills låtit utvandringen sköta sig sjelf, att allvarligt begrunda möjligheten af att sätta en gräns för densamma, icke just genom direkta tvångslagar — undantagandes till en början för dem, som ha värnepligt eller andra borgerliga skyldigheter att utöfva — utan på öfvertygelsens väg genom prester och lärare. Ett moment i detta hänseende har varit föremål för diskussion i pressen, sedan det nemligen från flera delar af landet upplysts, att fattigbördorna under de sednare åren betydligt ökats derigenom, att gifta män lemnat landet och öfverlemnat åt fattigvården att sörja för deras qvarblifna hustrur och barn. Ensamt i Kristiania ha fattigbördorna på det sednaste året ökats med 20,000 specier. Man måste vid betraktandet af utvandringsförhållandena noga lägga märke till, att utvandringen från Norge för närvarande är större än från något annat land i Europa, att Sverge börjar följa raskt efter, och att kulminationspunkten ännu ej på långt när synes vara uppnådd. Utvandringen börjar fördenskull väcka lifliga bekymmer hos enskilda fosterlandsvänner, men ingen har ännu kunnat anvisa medel att få densamma inskränkt. Man tänke sig endast, att under de sednaste 4 åren cirka 60,000 menniskor af en folkmängd på 1,700,000 utvandrat härifrån! Fordom tröstade man sig med, att landet på många ställen var öfverbefolkadt och att utvandringen måste anses såsom en nyttig regulator at folkmängden, den der hindrade fattigdomens utbredande genom att bereda mera plats åt de qvarblifvande. Men efter de kolossala dimensionerna, som emigrationen nu hotar att antaga, och detta ingalunda från de fattigaste eller mest ötverbefolkade trakter och städer, gör denna tröst icke längre tillfyllest. De öfriga orsakerna till utvandringen har man fordom sökt i dåliga år, då t. ex, största delen af potatisen förstörts ar frost på en enda natt; vidare i brist på sysselsättning för unga arbetare uti fjellbygderna vintertiden; i besvärliga kommunikationer, hvilka fördyra alla nödvändighetsartiklar, som måste hemtas från städerna; en temligen ofri handelsoch näringslagstiftning; det företräde, som ,, Odelsrätten ger den äldste sonen till fadrens gård höga egendomspriser, hvilka för massan af vår landtbefolkning försvåra tillfredsställandet af den norske bondens käraste önskan: att bli sjelsegare. Man bör nemligen veta, att öfveralit på landet i Norgo finnes lika stor skilnad mellan en gårdsegare och en , Huusmand, som i Sverge mellan en grefve och en borgare, ett tema, som påra novellförfattare osta behandlat ett rörande sätt genom kärleksförhålanden mellan unga personer af olika stånd. Men alla dessa skäl till utvandringen ega för närvarande långt mindre betydelse än fordom, och man kan nu såsom hufvudorsak helt säkert uteslutande angifva lockelserna af de många i Amerika bosatta norrmän, som ofta äro i god ställning och skicka respengar till hela sin hemmavarande slägt, Eit medel att hindra utvandringen har varit föreslaget, men ännu ej blifvit godkändt af auktoriteterna, nemligen att befrämja utvandringen till Finmarken istället för till Amerika, hvilket sistnämnda icke så sällan sker derigenom, att fattigvården på ett och annat ställe skänker obemedlade personer respengar, för att slippa underhålla dem den ena vintern efter den andra. Finmarken eger nemligen ofantliga resursser i sina fiskerier, och om storthinget ville bevilja en viss summa till anskaffandet af hus, båt och fiskeredskaper hvarjo familjefader, som bosätter sig i inmarken, skulle utan tvifvel många följa han. — Jag önskar vi alla vore döda, hvarenda en af oss! — Tyst! utropade jag, kna