Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1869, sida 2

e; Allt detta reglerar sig sjelft, der de tt lädla metallerna utgöra det löpande myn)tet inom ett land. Men man har, för vinwnande af lättnad och besparing (andra syftemål att förtiga) i detinre utbytet infört det s. k. sedelmyntet, d. v. s. inrättat inÅstitutioner, som få utgifva skuldsedlar äfalven å små belopp, med skyldighet att vid anfordran inlösa dem mot ädel metall. ålAro de institutioner, , banker, som utII gifva dessa mynt-sedlar, solida, så emottaelgas ,sedlarne i det inre utbytet ej blott lika sgerna, utan heldre än det metalliska myntet, emedan de äro beqvämare. t I Sverige är det staten, som, i och med nsin ,Riksbank, ensam åtagit sig att ut-gifva sedlar, hvilka vid anfordran inlösas mot metall. Det högsta präglade silfvermyntet är en specie, hvarmed 4 rdr rmt s I skola ovilkorligen, vid anfordrau, inlösas. r För att utröna de ofvan antydda gränser, inom hvilka svenska vexelkursen på Hamburg kan fluktuera, måste man således känna: 1:0) Silfvervärdet af en specie ( 4 rdr rmt) jemfördt med mark banko, och 2:0) Transportkostnaden för silfret mellan en viss plats i Sverige och Hamburg. Dessa siffror äro kända. En svensk specie innehåller 25,501 grammer finsilfver och en Mark Hamb. banko 8,1272 grammer finsilfver. Genom enkel regula de tri finner man alltså 100 Mark Hamb. banko vara 132 rdr 18,6 öre riksmynt ). Detta är ,,parikursen mellan det Svenska och Hamburgska silfvermyntet. Det är härefter man har att rätta sig, hvarigenom talet, att ,,det svenska myntet är för godt, förlorar all giltighet. Har alltså en svensk man att i Hamt burg erlägga 100 mark banko så är detta detsamma som 132 rdr 18,6 öre. Får han sen vexel till detta pris, eller obetydligt derutöfver (uppvägande transportkostnader) så tager han den; får han det icke, remitterar han silfret, som uttages ur banken. Och omvändt: har en man en fordran i Hamburg af 100 mark banko, men erbjudes derför ett pris lägre än parikursen (132: 18,6) med hänsyn derjemte till transportkostnaden, så indrager han sin fordran i silfver. Det vanliga och mycket ofta öfverklagade förhållandet i vårt land har varit, satt kursen här hållits vida högre än myntens relativa värden betingat, hvilket berott derpå, att riksbanken dels köpt fremmande vexlar till för högt pris, dels lagt svärigheter i vägen för sina skuldsedlars. (sedelmyntets) inlösen i silfver. Så har riksbanken verkligen styrt kurssen, ehuru detta naturligtvis icke kunnat Iske annat än inom vissa gränser. Det måste också alldeles upphöra, i den mån! terrorismen mot silfveruttagning ur banken blifvit besegrad, samt spekulationen på detta område gör sig fritt gällande. . Det inträffar, i ett visst moment, att. vexelkursen på Hamburg är t. ex. 134 rdr, Ipr 100 mk II. b:ko å vista. Med ett kapital af c:a 133,000 rdr gör en man då ö den goda affären, att han uttager ur banken silfver för 132,186 rdr rmt (d. ä. 100,000 m:k H. b:ko), skickar beloppet tilll: Hamburg och drager derå en vexel, somI betalas honom med 134,000 rdr, görande i alltså på affären en vinst af kanske 1,5001 rdr, äfven om transportkostnaden, inkl. e assurans m. m., uppgår till öfver 300 rdr. Denna affär kan göras minst en gång il, veckan; den är briljant, den är säker ochJ! den är — fullt legitim. 1 Det ligger alltså ovilkorligen i sakens ; natur, att silfver skall uttagas ur hanken, när vexelkursen uppnått den höjd, som gör en sådan transaktion fördelaktig, un-så der förutsättning nemligen, att det finnes nog köpmannamessighet och företagsamhet, L att man icke lemnar en så vinstgifvande sa affär åsido. Nu möta oss förfärade röster, som ropa: men huru skall riksbanken möta en sådan silfveruttagning? Och huru skall det då gå, när banken sålunda är ,länsad på silfver? Det lärer vara hvarje affärsmans eller affärsinstitutions ensak, att se till hurul( han kan uppfylla sina förbindelser (men v uppfylla dem skall han, så länge han ej st förklarat sig insolvent); dock är det ickely svårt att gifva någon anvisning i dettap hänseende, eftersom andra banker finnas, p som dervid visat vägen. t Första vilkoret för riksbanken är attlt icke, genom konstlade medel, uppehålla la kursen vid den höjd, att silfret bör och ss måste uttagas, Och detta sker när riks-o banken sjelf köper vexlar till högre kurs d än som vederbör. Det är lätt att visa, n att banken det gjort äfven vid tillfällen dål å tillgången på vexlar varit mycket stor, såtsom då banken indragit lån för hypoteks-k. bankens eller statens räkning. Den enklau ste utvägen för banken ligger dock deri, att han handlar på samma sätt som t. ex. bankerna i Köpenhamn, d. v. s. köper vexlar på längre tid, med afdrag af ränI tan till förfallotiden, ,,diskonton, och säl-. jer dem vid förfallotiden, efter å vista. kursen, görande på detta sätt sin kassas fruktbärande. Saknar banken, i alla fall, 8 vid något tillfälle, tillgångar, så eger ban-. ken stora ressurser i statspapper, hvilka t kunna säljas eller hypotiseras. d Vi tro dock att banken föga eller intet d begagnar sig af dessa utvägar, utan före5 drager en annan, som vi anse vara mygket förderslig, nemligen åtgärden att söka h förhindra silfrets uttagning genom insxränkande af lånerörelsen. Kan man nemligen, he genom ett kraftigt strypsystem, hindraF) folket att konsumera, så skall man, förmenas det, då importen härmed förminskas, äfven nedtvinga kursen, hygrefter sg-J. kerna skola ätervända i deras normala läge. Lika äfventyrligt som detta experiment är för landets välfärd, lika falsk är den förutsättning, hvarpå det hyilar. Det är nemligen icke honsumtionen allena, som h drabbas af strypningssystemet, utan ock, ja, kanske i högre grad, produktionen. Des som behöfva låna pengar i banken äro i b. öfvervägande grad produktionens män, vare sig direkt eller indirekt, såsom köpmän. Om alltså strypningen kan för ett ögonblick minska importen, så komma dess bittra verkningar efteråt i en förlamad produktion och deraf följande förminskning i exporten. Så straffas alla falska systemer genom sis sielfva. mon ANVLKAn 12 — — sem e Q QQ— — I Se ee Lal