Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1869, sida 1

sann jag mig förskansad i ett hörn af bänken och Marguerite sittande bredvid mor Blanchet, under det barnen, skygga och undrande, glömde att de voro hungriga och lemnade champignonerna rykande på faten. — Nå Pierre, nå Paul, nå lilla Clemence! sade Marguerite förebrående, — ni äta icke! — Ät, mina små, ät, uppmanade modren, — annars skall ma mselle Marguerite tro, att hon skrämt bort er aptit! — Och då skall mamselle Marguerite sjelf blifva bortskrämd och säga, att hon icke var välkommen, hvilket vore förskräckligt! tillade mormodren. De behöfde ganska liten öfvertalning, utan började straxt derefter, då ingen gaf akt på dem, att äta och dricka af hjertans grund. — Barnen växa upp som vårblommorna, och de gamla vissna bort som löfven om hösten, sade mormodren med ett sorgligt leende. — Här ha vi mamselle Marguerite och Marie redan förlofvade; och likväl synes det mig blott en dag sedan de båda voro mindre än den minste af dessa små! Ack, ma mselle, så gammal jag är, har lifvet många behag för mig, och jag skulle gerna vilja lefva för att bevittna utvecklingen af dessa små knoppar! — Ni skall stanna hos oss ännu många, många år, möre Blanchet, sade Marguerite smekande. — Vi kunna ännu icke undvara er — ni, som botar de sjuke och är en rådgifvare för de unge och älskas af höga och låga i hela trakten. Ar deticke en allmän sägen, att den goda mor Blanchet har ett förtrolladt lif, och är det icke sannt, att ehuru ni hade en så svår