Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1869, sida 1

mot en punkt: , Slesvig. Från den öfversta bastionen ända ned till vattnet stodo de, och det såg nästan ut som om detta ej skulle utgöra något hinder, ty framtör ,Langelinie var af de danska roddföreningarnes båtar jemte flera mindre fartyg bildad en fyreller femdubbel rad, hvilken sträckte sig så långt, som menniskomassan nådde, och som var beklädd och behängd med en sådan mångfald af flaggor, att jag aldrig erinrar mig ha sett något liknande. Vände man sig derifrån in mot Toldboden, så blef man, om möjligt, ännu mera öfverraskad. I hakgrunden visade den nyuppförda tullbyggnaden sina vackra, stora konturer, och met denna stödde sig en med grönt beklädd tribun, hvars vackraste prydnad utgjordes af de högtidsklädda damer, med hvilka den var besatt. Framför densamma och öfver hela platsen blixtrade det af lysande uniformer — det var militären, som höll ett stort rum öppet i midten för de kungliga vagnarne. Till höger om sjön sågs ett haf af hvita mössor, som sträckte sig från en högtliggande tribun nästan ända ned till vattnet och som var i ouppbörlig rörelse: def var de 900 sångarne, som ville hälsa prinsessan med en sång i det ögonblick hon satte foten på Köpenhamns mark. Landgångstrappan var belagd med röda mattor, och på den öfversta afsatsen var bygdt ett praktfullt blått tält, besådt med guldstjernor samt ofvantill prydt med en väldig gyllene konungakrona, i hvilket deras kungliga högheter skulle emottagas med ett tal af stadens öfverpresident, geheimekonferensrådet — Breestrup, samt åhöra sången. Långsamt närmade sig den förgyllda kungsslupen, rodd af kraftiga; hvitklädda matroser, med ett rödt kungstält i aktern, och i det ögonblick, då prinsessan satte foten på det första trappsteget, frambröt solen strålande genom molnen, hvilka alltemellanåt välsignat de väntande med en, om än icke alldeles så välkommen, förfriskning. Kanonsaluten dånade på nytt, musiken spelade, stadens kyrkoklockor började ringa, men öfver allt detta ljödo hurraropen oaflåtligt som om de aldrig ville taga slut och som om de ville nå ända till himlen samt kalla den till vittne på folkets glädje öfver den brud, hvilken dess konungason medförtDet var ett emottagande så storartadt och så hjertligt, som helt säkert endast fallit på få dödliges lott, och då prinsessan kort derefter utträdde ur tältet, afmålade sig en djup rörelse i hennes drag, förskönande hennes väl icke vackra, men milda och älskvärda anlete. Sedan sångföreningarne på ett serdeles lyckadt sätt afsjungit en af Carl Andersen författad sång, körde den såkallade yglaskarethen fram, ett kungligt ekipage, nästan uteslutande af spegelglas, ofvantill prydd med en förgylld konungakrona, och prinsen och prinsessan togo plats i densamma. Intåget genom stadens gator tog derefter sin början. Att beskrifva detta i sina detaljer är ogörligt; det fanns icke ett hus, som ej var prydt med flaggor eller behängdt med vapensköldar, guirlander, inskriptioner, dekorationer o. s. v. det fanns icke en fläck på de gator, genom hvilka tåget gick, som var tom; det fanns ingen i hela staden, som kunde gå eller stå, som icke var på benen; det fanns icke en gatsten på den väg, hvilken den kungliga vagnen passerade, som ej var besådd med blommor; och lägg sedan härtill paraderingen af hela militären i dess galauniformer, af skråen och föreningarne med deras lysande emblemer och sanor, de med åskådare fullsatta tribunerna, äreportarne, sångerna, talen och musiken, hurraropen, kanondundret, klockringningen — och man får en, om ock Plott svag, föreställning om brudparets färd genom Köpenhamn. UTRIKES,