Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 augusti 1869, sida 1

nyckeln — han fruktade förmodligen, att hans brorson i egen person skulle komma att förhöra honom. Kommen till salongsdörren, hör jag en röst, som kommer mig att spritta till. — Ja, sir. Hedrad af monsieur Delahayes tillåtelse, skref jag detta bref. — Hans tillåtelse! Min onkels! Jag vill icke tro det. — Innan ni anklagar mig för osanning, så kom ihåg, monsieur, att mitt embete är ett fridens. Det är mr Hamel. Hans ställning är högdragen, och hans ögon gnistra. Man kan se, att hans impulser äro mindre fredliga än hans ord. I detta ögonblick får madame syn på mig i dörröppningen och lägger sig ifrigt i samtalet. — Det fins blott en person, som kan afgöra denna tvist, säger hon böntallande. — Det fins blott en, hvars utslag ni båda måste respektera. Denne ene är mr Delahaye. Mr Hamel, jag bönfaller er att vänta tills han kommer. Charles, jag besvär dig att vara tålig. Och hon såg ifrigt mot dörren och från dörren åter på mig. Jag gjorde den bästa ursäkt jag kunde uppfinna för honom, men det var alltjemt en vägran. Mr Hamel smålog sarkastiskt. Han var alltför skarpsinnig, att icke gissa sanninen. g — Jag smickrar mig med att mr Delahaye icke skall vara obeveklig för mitt öfvertalande, sade han och lemnade rummet. Då vände sig kusin Charles, med all sin förbebållsamhet förjagad och sin stolt