Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 augusti 1869, sida 1

turligtvis är det en pröfning för henne, stackars liten; men hon kan bära sådant bättre än jag. Mina nerver vilja ej tilllåta mig att blanda mig i saken — de vilja det verkligen ej. Det retade mig att se honom sitta der på kanten af soffan, hviftande med näsduken och utgjutande sjelfviska tårar; derföre lagade jag mig till att lemna rummet. — Jag skall då säga, att ni ej vill komma, sir? — frågade jag, med handen på nyckeln. -— Nej, icke för allt i verlden! Säg att jag har hufvudvärk — att jag gått till sängs — att ni icke kunde finna mig — att — åh, han skulle skjuta all skulden på mig, mademoiselle! — Ja, det förmodar jag han skulle, om ni bar haft någon del i brefvet. Monsieur jemrade sig högljudt. — Jag önskar jag aldrig haft någon del deri! — utropade han. — Hvarföre lät jag mig öfvertalas? Hvarföre lyssnade jag till mr Hamel? Hvad skall jag göra, och hur skall Charles blidkas? — Endast genom en öppenhjertig förklaring, — inföll jag. — En förklaring! Ack, ni känner föga ett känsligt sinnes lidanden. Se på mig, mademoiselle, — här kastade han sig i en teatralisk ställning och blickade åt spegeln för att observera effekten — se på mig, och skåda den, hvars lif varit en martyrdom för finkänslighet och — indigestion. En varelse med ett ord, som är helt och hållet Nerv! Jag gick förtretad ut och stängde dörren. Innan jag hunnit halfvägs genom korridoren, hörde jag honom vrida om