Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1869, sida 3

gifva anledning till lärda undersökningar men aldrig kunna med visshet besvaras. Hvad som kan tagas för afgjordt är, att de flesta och bästa pjeserna äro från kej sar Augusti tid. Den gissning, som ibö jan tycktes vara bäst grundad, har framställts af prof. Wieseler i Göttingen. Fyndorten ligger i de gamle cheruskernas land, ej långt från Teutoburger-skogen, der Augusti fältherre Quinctilius Varus blef slagen år 9 efter Kristus af germanerr under cheruskerhöfdingen Hermans bef Siltverservisen har då sannolikt tillhört den romerske generalen och blifvit segrarens byte. Denne skulle derefter, enligt en gammal germanisk och gallisk sed, hafva nedgräft skatten i jorden såsom ett ex voto, ett offer, åt ställets gudomlighet. I sjelfva verket flyter en källa invid fyndorten, och källorna ansågos för lokalgudarnes älsklingsplatser. Gissningen har ett ytterligare stöd deruti, att Varus, innan han öfvertog befälet mot germanerna, var ståthållare i Syrien, och några af de omtalade silfverpjeserna framställa verkligen syriska gudomligheter. Men den skarpsinnige professorn, som man har att tacka för denna hypotes, råkade att göra den löjlig derigenom, att han ville utföra den i dess minsta enskildheter. Så t. ex. ville han veta, att Varus hade inköpt sin silfverservis i Carrbe på sin resa från Syrien till Rom. Och så kom kritiken med sina inkast, af hvilka det vigtigaste, men likväl icke afgörande, är, att namnet Marcus Aurelius, som en af de romerske ciselörerna bär, nästan aldrig förekommer före Antoninernas tid (andra århundradet efter Kristus). Det ligger emellertid föga vigt på att få den frågan löst. Hukvudsaken är, att man i dessa upptäckter, de i Rom och de i Hildesheim, fått nya dyrbara bidrag till konstens historia och nya vittnesbörd om den utomordentliga höjd smaken och skönhetssinnets utbildning hade nått under Greklands blomstringstid och som de ännu icke lemnat under Roms. Men dessa vittnesbörd uppgräfvas ur ruiner eller ur jordens sköte.. De härstamma från folk som gått under, och de förkunna, äfven de, den sanning, att en bildning, som odlar de estetiska anlagen så ensidigt, att de sedliga försummas — som för den menskliga skönheten glömmer menniskovärdet — bär fröet till sin död inom sig sjelf.