Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1869, sida 3

esodlingen i länet dock ej är af synnerlig betyden het, lofva en god äring. Ett och annat. Antika målningar upptäckta i Rom. — Antik silfrerservis uppgräfd vid Hildesheim. Vetenskapen, som genomletar riksarkiven, har först på sednare tider börjat rådfråga det förnämsta och mest vidtomfattande arkiv bland alla, det stora verldsarkivet jorden. Men sedan dessa forskningar börjat, hafva de tagit stark fart och ledt till de vigtigaste upplysningar. Tack vare dem känner man nu något om oden förhistoriska menniskan och mycket om de storartade urgamla civilisationsformer, som blomstrade i Nilens floddal och på Sinears slätter för fem till sex tusen lår sedan. Men så långt våga vi icke föra våra läsare tillbaka. Här vilja vi endast tala om den nyaste vinsten af de gräfningar fransmännens kejsare låtit anställa i Rom, och om ett i Tyskland tillfälligtvis gjordt fynd, begge delarne häntörande sig till den äldsta romerska kejsartiden och af stort intresse för konsthistorien. Under gräfningen å palatinska berget i Rom har man nämligen i ruinerna at ett (privathus från kejsar Augusti tid upptäckt målningar, som bland fornforskare och konstnärer väckt utomordentligt uppseende, emedan de gifva ett vida bättre begrepp om den antika målningskonsten än de minnesmärken at densamma, som blifvit funna i Pompeji och Herculanum, landssortsstäder som förhöllo sig till Rom såsom ungefär Borås och Alingsås till Stockholm. Ruinerna äro belägna i en sänkning mellan bergets spetsar. Sänkningen fyldes, kanske för aderton hundra år sedan, för att bereda jemn mark åt en tempelbyggnad. Men man lät en del af husets murar stå qvar under jord, och det är på deras inre sidor man upptäckt de dyrbara målningarne. Se här hvad man får skåda i den kammare, som bäst motstått tidens förstörande magt. Först och främst en präktig dekorationsmålning, som påminner om och likväl skiljer sig från det pompejanska maneret. Man ser pelare, men icke deder spensliga. som man känner från Pompeji, utan kraftiga refflade pelare, som under ståtligt svällande kapitäler uppbära en kornisch, på hvilken taklisten och den sims hvilar, som skenbart tjenat till underlag åt det hvälfda, nu förstörda taket. Men dekorationsmålningen må vara huru vacker som helst. Den må tillochmed förena ett visst allvar i stilen och sannolikhet i sammansättningen med en nyckfull inbillningskraft uti de rika arkitektoniska ornamenter, som omgifva taflorna å väggarnas midt. Åskådarens blick öfverfar den likväl endast flygtigt, för att fästa sig just vid dessa taflor, medelpunkterna för intresset. En af dem föreställer Io, Argus och — I POR Merkurius. En kärlekshistoria således — en af de oräkneliga, som poeterna uppsnappat från Olympen. Jupiter var en godlynt äkta man, men han var icke trogen. Äktenskapet fanns i Olympen, det ansågs bland sjelfva gudarne som en god nödvändighet, men desse stackars glade gudar voro icke vuxna så höga pligter. Jupiter, då han besökte Filemon och Baucis i deras låga hydda, måste i all sin gudomlighet och icke minst för sin gudoms skull hafva blygts inför dessa gamla äkta makar, mönstren af tro och kärlek. Och Juno skulle kanske gerna afstått sin värdighet af himmelens drottning, för att få lefva ett sådant lif som denna jordiska qvinnas. Meh som det nu var, plågades hon i sjelfva bimmelen af svartsjukans demoner, och icke utan skäl. Bland unga damer, som funnit nåd för molnskakarens, hennes gemåls, öga var äfven flodguden Inachus dotter, den sköna Io. Juno upptäckte förhållandet och gaf Io en väktare i Årgus, ett vidunder med hundra ögon. När Argus sof, blundade han med blott fem procent af sitt ögonkapital; de nittiofem voro misstänksamt och oaflåtligt riktade på Io. Om alla Spaniens duennor sammansvure sig för att hålla en enda liten Valencianska qvar på dygdens stig, skulle de icke kunna vaka så strängt som den pligttrogne Argus. Och likväl slutar historien så att Jupiter fick sin Io, tack im — Hon drog sig tillbaka, häpen och 12 1 —