Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1869, sida 2

nom porten, gick jag, med hastiga steg och klappande hjerta, tillbaka till gången bakom lusthuset. N Lagerträden växte mycket tätt, och i början kunde jag icke se någonting. Sedan kom jag till en liten öppning mellan buskarne — vågade mig in efter ett ögonblicks tvekan — och såg, längst bort, just der ansigtet tittat fram genom löfven, en hopkrupen gostalt. Ett ögonblicks betraktande öfvertygade mig, att den objudne gästen var temligen oskadlig; derföre tog jag på mig en sträng mine och befallde honom att genast komma fram. Han lydde ögonblickligen, ty han var en mycket liten pojke och förskräckligt rädd. Jag tog honom i armen och ledde honom fram till dagsljuset samt betraktade honom från topp till tå. Han hade ett litet, solbrändt ansigte, med tindrande mörka ögon, och lockigt hår, och det slugaste uttryck jag någonsin sett. Han såg ut att vara en stallpojke, att döma al klädedrägten. — Hvem är du? sade jag i en mycket vredgad ton, — och hvad gör du här? Han kastade en förtviflad blick på den höga muren, under hvilken vi stodo, och gaf intet svar. — Om du inte vill tala, skall jag taga dig med mig in. Härvid skrapade han oroligt med fötterna, slog ned ögonen och såg mycket förskräckt men listig ut. — Jag — jag önskade att — att — — Hvad? — Att se trädgården, mamselle! — Det är icke sannt; och om du icke