Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1869, sida 1

vårdigt nog, UII storsta delen alt norskt fabrikat. Örsaken hvarför dessa kaminer Jallmänt begagnas är att man för dem kan begagna snart sagdt hvilket brännmateriel som heldst, utan att något obehag deraf förorsakas eller någon eldfara gerna kan sifrågakomma. Vid vårt besök är man sysselsatt med shöbergning, och lägets hela qvinliga befolkning tyckes å:minstone derigenom fått arbete: Vi möta hela karavaner unga och gamla, bärande sina höbördor, ty man kan ej på annat sätt gå tillväga, för att få in i ladan det lills förråd, som marken gif: ver till vinterföda såväl åt menniskor som djur. Höet bäres uti ett stycke fisknät; inpassadt mellan tvenne okar, hvilka, sedan bördan jfyllts, sammanföras och bilda handtaget. Under tår vandring påträffa vi en samling unga flickor; försedda med dylika bördor, Hrilka de utan synnerlig ansträngning transportera på den oländiga vägen, öfver klippor och utmarker. De styra alla kosan åt samma håll, och vi följa dem: Sedan de stannat framför en lada och aflemnat sina bördor, hördes en äldre qvinna från en närbelägen större byggnad inbjuda dem att taga sin middagsmåltid: I ett nu voro flickorna på ort och ställe; glada, miuntra och språksamma syntes de snart omkring ett väl dukadt och rikligen försedt bord, der kokt! fisk med smörsås, stora filbunkar och pannkakor stodo färdiga. Man kunde ej annat än glädja sig åt denna hemtrefliga. anbliek: Den fryntliga gumman bjöd oss stiga in. Byggnaden tillhör vår värdinnas yngste son, som uppfört den, för att kunna hemföra en brud, och tillägger gumman, ,jag har sex söner, hvilka alla äro gifta och stå sig godt. Den yngste, som är husets egare, är sjelf ej hemma, utan ute på fiske, men vi lyckönska vår unge företagsamme man att kunna sätta sådant bo, som det vi här finna. Huset innehåller fyra större rum, tvenne försedda till och med med mattor och i öfrigt väl möblerade. Från ena sagaden går en veranda, som förer in till högtidsrummen. Men vi måste säga farväl åt våra gladlynta och arbetsamma små flickor, och åter begifva oss ut i det fria. I närmaste byggnad se vi hela belgiska glasrutor i fönsterna och erfara, att der bor en af lägets rikaste män, numera för gammal att deltaga i göromålen Utanför huset ligga tvenne väldiga kopparkittlar — minnen från den gamia goda tiden, då sillen gick till — nu också i bruk vid trankokning, fastän ej så mycket som förr. Men armodets hem skola vi också gästa. Se der t. ex. en stuga, som sett sina hundra år. Den är uppförd af stockvirke och grånad at tiden. Dörren är i tvenne hälfter, och då vi banka på, insläppas vi i ett trångt rum, der en gubbe bor, som räknar sina 80 år. Det är en enkling, som här tillbringar sina dagar ensam med sin snart 60åriga dotter. Gubben binder nät och dottren slår backor till storsjöfiske — detta är deras lefvebröd. , Gud ske lof, det går ingen nöd på oss, säger den gamle, ,,så länge vi kunna arbeta — och förnöjsamheten stod att läsa i hans anlete. Se vi oss omkring, finna vi huru far och dotter i all sin torftighet har vetat inrätta sig väl efter omständigheterna. I sin ungdom har den gamle som sjöman rest vida omkring på hafven och sett flera verldsdelar, och minnen spåras ännu. från!. denna tid i de småsaker från fremmande! länder, som nu pryda kakelugnens och spegelns hyllor. Vi frågade honom huru fi Grafverna såg ut, då han växte upp, ochl( han svarade att skillnaden mellan förr och: nu är som natt och dag både här och på: de andra ställena rundtomkring, och, tilllade vår älderstigne vän: folket är också annorlunda nu än förr, bränvinet bry deli sig ej så mycket om, och derföre ha del: också hus och hem bättre. ; Medan vi tillbragt tiden inne i stugan, bar en båt hemkommit från storsjöfisket, medförande en rik fångst. Vi få här-.! I c 1 igenom en föreställning om det skådespel, som erbjuder sig då flera dylika farkoster sämtidigt anlända. Lifvet å fiskläget antager då en helt annan karakter. Hemmen, hvilka, då qvinnorna äro allena, se städade och fina ut, få ett annat utseende. Tobaksbruket i flera former gör sitt till, och männen, vanda vid friheterna ombord, äro ej så nogräknade. En annan ) bild framstår å bron eller landningsstället,der båten förtöjes. Qvinnorna svärma der e som bien. Fisken bäres af männen i land och delas i lotter, hvarefter qvinnornas arbete med den vidare behandlingen be-l, synner. Sedan hvar och en tagit ochs, hemfört sin lott, upphör männens arbete. II De tillåtas ej att lägga två strå i kors,f som ordspråket säger, de skola hvila utss och erhålla också allt af vått och torrt, t som huset förmår att anskaffa. Så tillbringa de ett i det närmaste sysslolöst se 2 0 I 2 8 a f 1 lif, tills de åter måste ut och ännu en gång fresta lyckan. Innan vi säga farväl till Grafverna, torde några allmänna erinringar om fisklägena vara på sin plats. Fattigskatten å de flesta ställen är obetydlig. De lyckligare lotjade af fiskrarne dela med sig af sin fångstir ill de ringare, hvilket gör att de lemnade bidragen till dessas underhåll sker utan s synnerlig uppoffring. Spörjer man vidare eter orsakerna till den moraliska förbätt-ji ringen och det materiella välståndet, — håller man den upplysningen, det superietsif hämmande genom krogarnes alskolfande I