Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1869, sida 3

för en afhandling, hvari de söka vederlägga dr Lunds, helst redaktionen — der må vara än så homöopatiskt sinnad — ej kan förvägra införandet af apologien till följd af den princip, som uttalats i programmet? Tidskriften innehåller ,Dampmaskinens Iistorie i kort sammandrag, hufvudsakligen efter Aragos meddelanden i saken uti ,PAnnuair du Bureau des longitudes. Af hufvudredaktören förekommer , Et Bidrag til Forsekkringsvaesenets Historie, och af H. B. Halkier en uppsats med öfverskrift: ,,Angaaende den nyere Udvikling af Intressentskabsforholdet og, navnlig Aktieselskaberne efter fransk Ret. Begge dessa afhandlingar äro läsvärda och sakrika, i synnerhet förtjenar den sistnämnda uppmärksamhet. Vidare förekommer ,Broncemanden, af Fr. Winkel-Horn, en redogörelse för ett högst märkligt fynd under Fredrik VII:s regering, och uppsatsen ,,Om Veirforudsigelser af N., hvilken stödjer sig på , Manual of weathercastsaf A. Steinmetz. Slutligen vilja vi nämna ett bidrag af landskapsmålaren G. E. Libert benämdt ,,Om og for vore Kunstnere som uppgifves utgöra början till en ,, Rzekke Smaa Artikler. I den erkänner förf., att de danska konstnärerna ej skördat ära eller fördel eller bidragit att häfda den danska konstens anseende vid de stora expositionerna i London, i Paris och i Stockholm under det att de svenska och de norska haft större framgång, äfvensom han medgifver, att de årliga danska konstutställningarna icke utmärka sig genom någon rikedom på öfverraskande konstverk. Han tillägger, att en fransk kritiker lär ha yttrat om danska konstutställningea på expositionen i Paris, att man vid betraktandet af de danska konstnärernas arbeten, kom till den öfvertygelsen, att de, som utfört dem, voro goda och hederliga menniskor, men att han dock hellre velat se något mera genialiskt, till och med om det varit utfördt af slynglar. Oaktadt allt detta påstår förf. med komisk tvärsäkerhet, att de danska konstnärerna äro öfverlägsna deras skandinaviska ,, Kunstbrödre. Ty — menar han — det är icke ,de kunstneriske Evner, som fattas oss, utan anledning till deras användande, hvartill kommer den olycksaliga tvedrägtsanda, som delat våra konstnärer i olika läger. Han påstår att en stor del af dem (månne de bäste?) af denna tvedrägtsanda afhållits från att deltaga i expositionerna. Utan att vilja bestrida, att den danska konstens mest framstående representanter äga ganska stora förtjenster, våga vi dock anse hr Liberts försök att bortresonnera vigten af expositionernas resultater för mindre lyckligt, helst det ej stödjes på något annat faktum än hans subjektiva smak — en smak, som tyckes vara hvad vi skulle vilja kalla borneradt-patriotisk. Han säger: Norrmännen äro med rätta stolta öfver sin Adolph Tidemand och Gude, liksom svenskarne med en viss sjelfkänsla nämna Höitserts namn. Vi tro emellertid oss med lika rätt kunna ställa namn, sådana som Bloch, Exner, Marstrand, Skovgaard och Simonsen ,i Rakke med dem. Eget tyckes det i sanning, att förf. ej synes känna, att svenskarne ega nu lefvande målare väl värda att jemföras med de danskar, han nämner, alldenstund han anför endast den för åtskilliga år sedan aflidne Höckert (ty det är, enligt tryckfelslistan, denne konstnär, som maskeras under namnet , Höitsert) såsom förtjent af denna ära. Vi vilja ej räkna upp de stora samtida konstnärer, som den hedern tillkommer, ty hvarje svensk, som erkänner konstens betydelse, minnes säkert deras namn med ,,Selvfölelse, och deras ära kan ej lida af en uppsats sådan som den ifrågavarande. Vi ha dock ansett oss böra protestera mot orimligheterna deri, på samma sång vi uttala vår undran öfver att den fått rum i en tidskrift för ,,anvendt Videnskap. Kanske man har velat visa, huru dansk-danskhetens ,,theori tager sig at i ,Praxis. A.