Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1869, sida 2

4. On tta sotiset EJ) de2 sSlstå Ogynnsamma ären; saken är densamma, om skörden är god eller dälig, ofördelaktigare för oss, om den är god. Äfven torgtillförseln har märkbart minskats i stället för att ökas. Det kan icke nekas, att en och annan har verklig fördel af jernvägen; men dessa äro högst få, ty de utgöras af stadens fabrikanter eller rättare garfvare. Skola fördelarne bli allmänna och i väsendtlig mån komma samhället till godo, så erfordras en betydlig förändring. Affärsverksamheten måste taga en annan väg, erfordrar mera intelligens och större kapitaler än som förefinnas; men detta lyckas hvarken snart eller lätt, om det någonsin i vår stad kan lyckas till följe af de många hinder derför, som finnas. Derför erfordrades framför allt en god kommunalanda, som f. n. hör till de fromma önskningarne. Då vi gjort en så stor insats i jernvägen och i så väsendtlig mån åstadkommit dess anläggande, så tyckes billigheten fordra, isynnerhet då så lysande löften gifvits, att afseende fästades vid våra fördelar och våra önskningar, så vidt utan skada för det hela ske kan. Det var otvifvelaktigt meningen med anläggningen, att genom den draga rörelsen hitåt, men icke till vår stad, utan förbi. Härpå har styrelsen visat nog tydliga prof. För att tvinga spanmålen till Uddevalla och hindra en del att stanna här och möjligen sedan skeppas till Göteborg, bestämdes frakten hit så mycket högre in till Uddevalla, att den spanmål, som skulle hit, måste gå först till Uddevalla och derifrån hit på retur och blef denna omväg 10 öre billigare pr centner, än om den gått direkte hit från Vara eller Håkantorp. Ja, det påstås, att hafren ej ens här fick omlastas för att rias. Den måste till Uddevalla. Hvad säges härom? Det tyckes som om de varor, hvilka våra handlande hemta från Göteborg, skulle kunna fås lika billigt på jernväg som att under vintern köras på kärra eller släde. En med billighetens fordringar och banans fördelar öfverensstämmande trafiktaxas utarbetande påyrkades, och förlidna årets ordinarie bolagsstämma uppdrog åt styrelsen att i samråd med ätsedde komiterade utarbeta förslag till taxa; men oaktadt flera sammanträden blef intet resultat. Revisorerna vidrörde med lätt hand denna uraktlåtenhet och bolagsstämman teg och godkände. Då en så rättvis fordran ej kunnat uppfyllas, är det ej underligt att de, som måste transportera varor på jernvägen, lifligt önska att banan måtte af staten öfvertagas, då både passagerareoch fraktafgifterna bli billigare. Denna önskan är allmän och hyses äfven af personer, som hafva ett betydligt antal aktier. Vi hade mycket svårt att af bolaget utbekomma betingad ersättning för den staden tillhöriga jord, hvaraf det satt sig i besittning, och då vi ej kunde förmås att uppoffra denna ersättning, ville man narra på oss jornvägsbanken öfver Wassbotten, vi kunde oj få förslaget till ny hamntaxa faststäldt, utan måste för ytterligare ett år behålla den gamla med betydliga nedsättningar till jernvägens fördel; och det förslag, som ånyo utarbetades och i December raånad förlidet år inlemnades, har äfven icke blifvit faststäldt. För sådana ynnestbevis fordras naturligtvis erkänsla! Redan häraf synes, att vi icke kunna vara redo att göra några ytterligare uppoffringar, för att fortfarande få det nöjet att skicka ett ombud till bolagsstämmorna. Men jernvägsanläggningen är en stor affår och i denna affär har Venersborg inlätit sig; och, då det derföre är fråga om ett tillskott af 10 procent at hvad vi förut tillskjutit, så frågas: kan banan med detta tillskott för framtiden bibehållas i bolagets ego och kunna vi med säkerhet hoppas att, inom en ej allt för aflägsen framtid, återså ej blott dessa 10 procent jemio ränta utan ock erhålla någon inkomst at det kapital, som vi i detta företag insatt? Fördelas detta kapital på stadens innevånare, så kommer på hvar och en 60 rdr, eller rättare tillfölje af rabatt å stadens obligationer, nära 64 rdr, för hvarje bevillningsriksdaler erlägges till ränta ä jernvägslånet öfver 3 rdr, d. v. s. nära halfva kommunalskatten hafva vi att tacka jernvägen för; och denna skatt kan bli vida större, ty det torde böra anses tvifvelaktigt, om efter denna oktrojens slut någon enskild bank kommer attiVenersborg finnas. Stadens inkomst af bränvinsförsäljningen kan snart nog bli betydligt reducerad genom förändrad lagstiftning, enskilda personers t. ex. landssekreterarens inkomster kunna lätt inskränkas, och så kunna vi komma derhän, att hela stadens bevillning nedgår till 3,000 rdr. Derföre, detsamma som talar mot ett ytterligare tills skott, talar för, om företagat derigenom kan bära sig. I det allmänna lifvet inträffar ju så ofta att personer förklara, att de ej kunna fortsätta sin rörelse, ej betala sina skulder, om de ej få ytterligare medel. En sådan vänder sig till en fordringsegare och säger: antingen måste ni förlora er fordran eller ock lemna mig medel att fortsätta min rörelse. Han tviflar sjelf ej på att, allt snart skall reda sig, hans kalkyler äro lysande. En försigtig fordringsegare litar ej derpå, utan tar i betraktande gäldenärens karzkter, arten af den affär han drikver och hur den drifvits samt beräknar konjunkturerna m. m. och uppgör så sina kalkyler. Resultatet blir vanligen att han tar den första miadre förlusten. Sak samma, om jag är intressent i ett bolag; den ena gången anser jag det vara en vinst att göra ett tillskott, den andra gången icke. För att kunna besvara den frågan, om Venersborgs stad bör lemna den begärda summan, måste vi taga i betraktande såväl de inre som yttre vilkoren för affärens fördelaktiga bedrifvande, sålunda dels bolaget och dess styrelse, dels rörelsens omfång och förmodade tillväxt. Bolaget eger icke den soliditet, som erfordras för att möta en allvarsam stöt. Förslaget att anlägga jernväg mellan Herrljunga och Uddevalla sattes i verket alltför hastigt, det hann ej att mogna. För att få aktieteckningen verkställd anlitades alla medel, glänsande kalkyler uppgjo-des 9. 8s. v., och detta kan ej vara till välsignelse. Men det värsta är, att, tillfölje af en alltför stor brådska, nära 200,000 rdr, som arusto i det bestämda aktiekapitalet, ad interim tecknades af en enskild person, i sjelfva verket för öfriga aktieegares räkning och 4ill deras förfång. Man kan lätt föreställa sig att anläggningskostnaden var knappt beräknad och sålunda var det icke läts ate derå inbespara en så stor summa, hvadan alla wi j vägar måste begagnas. Hade bolaget au summa, och den horde den haft, ora den a. iga teckningen varit fullstän ig, då vore det ännu åtminstone ej fråga om vasa eller icke vara. Ens ligt bolagets beslut skulle grefve Sparre göras be. täckt så långt ske kunde medelst de besparingar, som kunde göras på sjelfva byggandet; men styselsen har för detta ändamål äfven användt de inttutna trafikmedlen, och derutinnan har den helt visst olagligen sörfarit. Irafikkontot visade i vävas vid den revision, som af statens revisor gjordes, en betydlig behållning, men hvart hade denna behällning tagit vägen? Penningar funnos icke till första inbetainingen å statslänet, men de måste ju finnas, och så måste styrelsens ordförande lång bolaget 23,000 rdr, som sedermera inbetalts influtne trafikmedel. Så har man ätit frazaföor sig och för närvarande finnes troligen ganska liten, om ens någon, behållning, och dock skola inom nästa December månads utgång, enligt kontraktes 120, 000 rdr till staten betalas. Nu frågar si mången 2 hvar är behållningen å tra fken, hvilken behållning skulle funnits, då första afbetälningen gjorts? Man begär af oss 30 000 rår, H stället för att vi a ÅsFada bordfordra balfva enna summa. sålunda ir son Tr — Des och man användt 4 gen reservfond fin