Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1869, sida 2

renheter — gjorde det lifligaste intryck på vära hjertan. Gåtans lösning var helt enkel: en ny tid hade aflöst en gammal. Daggen var icke mera, såsom förr, den ,,längsta ändan ombord, utan den kortaste. För att döma efter de friska och glada ansigtena hade den till och med redan helt och hållet försvunnit, Långt borta kan den dag ej heller vara, då det blir fallet. Vår tid är ingen profoss. Staden och Länet. Kunglig salut gafs klockan 12 i middags härstädes, med anledning af H. M. Drottningens födelsedag. H:s M:t fyller i dag sitt 41:sta år. — Folkskolläraremötet sammanträdde åter klockan 5 i går e. m. Det var den ö:te frågan, som nu följde i ordningen till behandling, så lydande: a) Kan Vexelundervisningens undanträngande genom den s. k. nya methoden anses ha gagnat folkskolan? b) Kan en folkskola försvarligt skötas af en läre om denne skall ,,omedelbart undervisa alla c) Lägger Vexelundervisningen hinder i vägen för användande af nyare tidens, på större åskådlighet syftande undervisningsmateriel? Innan någon diskussion härom öppnades, föreslog d:r Uddgren, att man borde förbigå såväl denna fråga som den derpå följande 7:de, så lydande: Öm Vexelundervisningen, af dessa eller andra grunder, särdeles under vissa förhållanden, icke kan utan skada undvaras; hvad bör då göras, på det att detta undervisningssätt ånyo må komma till heder och rätt användas? Med erkännande af d:r Uddgrens ,öfverlägsna vishet opponerade sig lektor Blomstrand häremot, och saken kunde endast slitas genom votering, som utföll så, atj 106 ledamöter biföllo d:r U:s förslag mot 51, som understödde Icktor B. Man öfvergick alltså till 8:de frågan: Huru långt böra föräldrars skyldigheter och rättigheter sträcka sig i fråga om barnens undervisning? Den vidlyftiga debatten, hvari många talare deltogo, ledde till 2:ne förslag till svar på frågan, det ena af hr Hedlund: vatt föräldrarnes skyldigheter sträckte sig så långt deras omständigheter medgåfve samt att deras rättigheter blott hegränsades af den kontroll det allmänna bör utöfva deröfver, att inga barn tå uppvexa utan behörig undervisning; det andra af hr Blomstrand: , att föräldrarne vore skyldiga bestrida eller bekosta den första undervisningen, som erfordras för barnens inträde i den egentliga folkskolan; deras rättighet är, ifall de kunna, att bestrida undervisningen äfven härutöfver, dock med skyldighet att underkasta sig den kontroll, som härför kan blifva bestämd. Vid de framställda propositionerna besvarades den sednare med öfvervägande ja. Den 9:de frågan rörde grunderna för statens bidrag till folkskolan. Etter en längre diskussion framställdes tvenne förslag till svar, det ena: ,Statsbidrag böra utgå till fattiga församlingar, som ej, utan att alltför mycket betungas, kunna bekosta fullgod undervisning, men då i en enda post och med vilkor, attundervisningen ändamålsenligt ordnas; — det andra: , Statsbidragen böra utgå efter samma grunder och ordning, som för de öfriga undervisningsverken, med undantag af småbarnskolorna. Då meningarne voro mycket delade, stannade man dervid, att diskussionen skulle utgöra svaret på frågan. Tiden var nu långt framskriden och mar kunde alltså endast i största hast behandla de återstående frågorna. Vi redogöra derför efter G. P:s referat. Tionde frågan: ,Ärv nu gällande lagstiftning i afseende på folkskolorna sådan den bör vara? Och om 53 icke är, hvilka förändringar vore deri önskiga? Med anledning af den långt framskridna tiden, ville mötet ej vid detta tillfälle afge svar på frägan. Elfte frågan lydde: uru skola de olägenheer undgås, som hittills uppstått genom semmariebetygens vexlande form och betydelse? Och hvarg gzL—Läkä— —