Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1869, sida 2

platser, gemensamt dock utgjorde delar för ett och samma ändamål, i en och samma verksamhet: det helas enbet och bestämmelse. — Huru har ni det här? frågade vi en yngling i blå bluströja. — Ror om styrbord för både vår kapten och vår löjtnant, svarade ynglingen, skrattande, i det han gjorde en hurtig svängning helt om på ena klacken. Fordna tider och våra egna — hvilken skillnad! Revolutionerna grusa med mäktiga slag under århundraden till förtryckande stenmassor småningom förvandlade orimligheter; civilisationen bergar ur ruinerna det dugliga och bygger åter derat tempel och asyler af välsignelser för framtiden. Slägterna se i de förra försynens blixt, i den sednare dess ljus. Blixten rensar luften, ljuset gifver den ärme och alstrande lif. Förstånd och hjerta följa förändringarne. Intet motstår deras inflytande. Man förmärker det i det stora, lika väl som i det lilla, i samhälls-institutionerna såväl som i menniskohvimlet, i det offentliga ordet såväl som i det enskilda, i gubbens anlete såväl som i ynglingens öga. Svaret var så gladt och friskt, så öppet och okonstladt, att det — vid minnet af fordna erfarenheter — gjorde det lifligaste intryck på våra hjertan. Gåtans lösning var helt enkel: en ny tid hade aflöst en gammal. Daggen var icke mera, såsom förr, den längsta ändan ombord, utan den kortaste. För att döma efter de friska och glada ansigtena hade den till och med redan helt och hållet försvunnit, Långt borta kan den dag ej heller vara, då det blir fallet. Vår tid är ingen profoss.