Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1869, sida 2

öfver: och underläsare Samt sina s. k. ,eliter. Men detta är allt nödfallsmedel. En ordentlig undervisning, derom har man blifvit numera enig i alla länder, förutsätter ett större antal verkliga lärare, och då har man i Sverige, likasom förut i Amerika, börjat anlita den qvinliga lärarekraften för dels skolans första stadium, dels flickskolorna, genom hvilken åtgärd man vunnit: att goda krafter erhållits till mindre kostnad, samt att undervisningen och handledningen i öfrigt erhållit en mildare karakter. På våra landsbygder är den stora skolan, upptagande hundratal af barn, en omöjlighet till följd af afstånden. Om ett hundra skolbarn förutsätter en befolkning af tusen invånare — hvilket kan betraktas såsom regel — sä bor denna befolkning i de flesta delar af vårt land på en så vidsträckt yta, att barnen få ända till 2 å 3 fjerdingsväg till skolan. Någon jemn skolgång är, under dessa omständigheter, ej att tänka på. Här måste skolan läggas närmare hemmen, och deraf måste följa, att man får flera smärre skolor, i st. för ett fåtal af större. Också har lankasterskolan varit ända till den grad främmande för våra landsorter, att många lärare alls icke känna denna metod, som de aldrig tillämpat och aldrig kunna tilllämpa. Man trodde väl då, att den strid, som varit härom, för ett tiotal af år sedan, förd i Göteborg, skulle varit slutad. Men vi hafva här en man, som är fanatisk vän af den gamla metoden, och hvars envishet — som vore, värd en bättre sak — icke tillåter honom att låta andra personer behålla sina åsigter och handla derefter. Sjelf lärare i en högre bildningsanstalt, skulle lektor Blomstrand göra väl uti, att vårda sig i första rummet om sina egna lärjungar, i stället för att utsätta dem för nödvändigheten att taga enskilda lektioner, derest de skola få några kunskaper i det vigtiga läroämne, som lektor B. har att meddela. Men detta kall synes vara honom ett bisak, hvaremot han sysselsätter sig så mycket mer med andra ämnen, hvilka icke tillhöra hans lärareverksamhet och rörande hvilka han har gemenligen ganska orediga begrepp. Så har han ånyo hemsökt Göteborgs folkskoleväsen med ett litet attentat, hvars afsigt ej bör underkännas, om det också icke kunnat vinna framgång. Ett möte sammankallas af stiftets folkskolelärare — på bekostnad, såsom man erfar, till största delen af det gamla härvarande vexelundervisningssällskapet. 1 stället att till detta möte öwerlemna frågor, hvilka beredt dessa lärare tillfälle att samråda rörande deras kall, barnens undervisning, lärarens åligganden och sociala ställning, m. m., uppsätter lektor B. ett program, som hufvudsakligen afser, att vinna en opinionsyttring från detta mötes ida rörande Göteborgs stads skolväsen, med bänsyn till den gamla, här lyckligt sfvergifna lankasterskolan. Men stiftets ärare hafva ej följt den gode lektorn på lenna stråt, trots den tacksamhetsskuld, wari de borde känna sig stå till den som skostat mötet, och hvarom lektor B. också dehörigen erinrade dem. Redan vid den örsta frågan, om skolans mål, och vid len andra, om dess minimum, hvarmed le följande frågorna inleddes, svek mötet ektor B. och antog andra resolutioner än om åsyftats, hvarigenom just de premiser blefvo undanröjda, hvarpå han velat sygga sina konklusioner rörande vexelndervisningen. Sammalunda gick det äfen med de nästföljande frågorna, och när nan slutligen kom till de frågor, den 6:te ch 7:de, hvarpå allt var anlagdt, så belöt mötet med stor majoritet, att öfvergå em, utan diskussion. Lyckligtvis fick lektor B. en svag tröst ti en förhastad resolution rörande den :de frågan, hvilken kan så tolkas — ehuru et ingalunda var meningen hos många, om deltogo i beslutet-— att mötet skulle afva utdömt småskolan, åtminstone förvidt hon understödjes af staten eller ommunen, ett beslut i öfrigt, som är anska oskadligt. Hufvudsaken är, att mötet vitsordade olkundervisningens framåtgående, och syns lärarne vara i allmänhet lifvade af änslan utaf deras kalls höga betydelse ch förhoppning om deras såks framtid, ö ti den riktning, som nu blifvit för solk-. ildningen anvisad. ; Man känner dock icke lektor B., om an antager, det han nu skall låta saken vila, efter det nederlag hans planer åter int. Ett fyndigt hufvud finner väl nya ö ( 1 6 igar, nya vrår, hvari ett finger kan ingutas. Men det är lyckligtvis en förloid möda. Enda förlusten är den af en