blyg nigning och väntade att få höra mer. Efter några prydliga fraser kom monsieur till sjelfva saken. Han hade, på ett eller annat sätt, upptäckt att jag kunde föra räkenskaper. — För att vara uppriktig mot er, min kära mademoiselle, sade han, — är jag ingen räknemästare. Den tid jag skulle studerat multiplikationstabellen, odlade jag redan min röst och de sköna konsterna, följande det skönas tjusande irrgångar och förlorande mig i — hm! — fantasiens regioner. Följer ni mig? — Fullkomligt, sir, svarade jag. — Ni vill, att jag skall föra några räkenskaper åt er. Monsieur kysste på handen till tecken af bifall. — Men i förtroende, hviskade han. — I förtroende, o, min intagande vän! Icke ett ord till Alexander! — Ni kan lita på min tystnad, sir, sade jag leende — hvarpå monsieur kramade min hand i tacksam hänryckning och gick före mig till studerkammaren. Här förklarade han för mig, att hans egendom årligen afkastade litet vin, och att hans bror bjelpte honom med försäljningen deraf, endast fordrande, för redighetens skull, att deras räkenskaper skulle salderas en gång om året. Denna förskräckliga period, tycktes det, var nu inne, och monsieur, mer än någonsin förvirrad, förklarade att han uppnått sjelfva förtviflans brant. — I hvilken nöd, sade han, betraktande sin halsduk i spegeln, — jag, i förlitan på ert älskvärda sinnelag, vågade . ... — Det behöfs inga ursäkter, sir, afbröt