Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1869, sida 1

JnattmossaVella Iorekommer Drhunåren såsom ett hån mot den godmodighet, som oaktadt hats akrytsamma väsende ej kan ränkännas honom. För det tredje beffnner sig stadshuset i ett besynnerligt grannskap. För att tillförsäkra detsamma ett dominkromde rymligt läge, har man genom nedrifrandet af en mångd hus rundtomkring byggnaden skapat en temligen stor plats. Men ett gammalt ruckle har fått qvarstå omedelbart framför praktbyggnaden, vid Hörnet af trenne högst lifligt trafikerade gator. Bredvid det eleganta stadsnuset tar det sig ut som en trasvarg vid ssidan af en indisk furste. Det är stadsmyndigheternas pietet, som bevarat det(samma dess plats, ty derur talar Berlins ursprungstid till ossj det är den s. k. I,Geriehtslaube, Berlins äldsta publika sörggnad. Tyvätr utmärker den sig icke genom den ringaste arkitektoniska skönhet eller märkvärdighet, och allmänheten fordrar alltså energiskt dess undanröjande. Magistraten deremot ville gerna bibehälla Berlins äldsta och modernaste officiella byggnoder bredvid hvarandra såsom ett nuradt Janusansigtej men då den förutser, att den lärer nödgas bringa den gamla tidens monument till offer åt vårt nivellerande århundrades ande, så har den — för att åtminstone i bild kunna öfverlemna detsämtta åt eftörverlden — låtit vår be5 målare proftegor Adolf Menzel afyu I taga det i aqvarell från alla sidor: Dessa atvareller, äro upphängda i magistratens sessionssäl; Htdfussor Menzels räkning, lydande på omkring 4,000 haler, är derewot djupt begrafven bland handlingarn?Dylika saker låter berlinarnes ,witz ej gå förlorade för sig, och sålunda spelar stadshuset med sin svit af nattmösse-tornspira; defitit och ,,Geriebtslaubo öfverallt på offentliga ställen, på sCeneä och i pöasys-ehanantternal, ej framstående, meljan komik, ironi öch bittert allvar varierande roll. Stadshuset hann nätt och jemnt att undgå murarestriken ; det fullbordades nemligen för ett par vekkor sedan: Samma tur ha ej de stora byggnader haft, hvilka vi se uppstå på statens bekostnad. Så ha vi t. ex. den nya buganaden för darmtens stora generalstab, en byggnad; som anlägges i stadens elegantaste trakt, vid ,Königsplatz, mellan Krolls etablissement och den storartade Alsbron: Icke ens den hos oss mycket omtyckta generals staben och det densamma representerande namnet Moltke har kunnat ingifva muraregesällerna tillräcklig respekt, för att betrygga byggnadsarbetet mot afbrott. För öfrigt blir ifrågavarande byggnad ensam i sitt slag, isynnerhet genom de inrättningat, hvilka anordnas för att på det lättaste och bervämaste sätt medgifva studerandet och begagnandet at den högst omfångsrika och utmärkta kartsamlingen: Det är en minnesvård; upprest åt generalstaben för hvad den uträttat år 1866. Den som i kommande sekler vill studera det karakteristiska i vår tid på dess byggnadsverk, lärer få forska i militäretablissementerna och jernvägarne. Men endast de sistnämnda är det förbehållet att frambringa en ny, egendomlig byggnadsstil. Medeltiden byggde praktfulla kyrkor, och om vi ock veta, att icke alla domkyrkor ha ett ädelt, hängifvet religiöst sinnes offer att tacka för sin tillvaro, ja, att enstaka af de berömdaste gudshusen uppstått genom den förryckta, men indrägtiga humbugen af handeln med själafrid, så ha vi dock alltid att i dem studera bevisen på tidens mot himlen sträfvande riktning. Vår tid är karakteristisk genom sitt nivellerande, utjemnande inflytande. Presist detta uttrycka jernvägarne på det fredliga jernets och stenarnes språk, och jernbanornas monumental-byggnader borde uttrycka detsamma på den arkitektoniska konstens språk. Berlin har hittills stått mycket tillbaka i detta språk. Knappast en enda af våra bangårdar från den äldre tiden kunde göra anspråk på benämningen en monumentalbyggnad; de kunde endast på det miserablaste sätt tillfredsställa äfven de enklaste praktikens fordringar. På genomförandet at en med jernvägsväsendet förenbar högre id tänkte ingen menniska. Pörst nu, då man med temlig öfverraskning betraktar vår jernvägs-kommunikations kolossala utveckling, börjar man småningom att i bangårdarno skapa monumentalbyggnader. I östra delen af staden resa sig nära nog alldeles bredvid hvarandra trenne bangårdar, hvilka i alla händelser förtjena detta namn och nästan äro egnade att åskådliggöra tidsriktningen. Det är bangårdarne för jernbanorna till Königsberg — Petersburg, till Breslau— Wien och till Görlitz—Böhmen. Det praktiska behofvet har lärt byggmästarne att bygga efter nästan öfverensstämmande planer. Ofantliga banhaller, genom hvilkas djerft hvälfda glastak ljuset fritt inströmmar och hvilka förföriskt öppna sig i riktningen at resans mål, bilda perrongerna. Öfverallt en och samma princip förherrskande: plats för fri rörelse, ljus, beqvämlighet och elegans. Och ännu en annan princip: denna fria rörelse, detta ljus, denna beqvämlighet och elegans åtnjuter enhvar, han må betala sin jernvägsresa med 1, eller med 6 groschen pr mil. Hvilka ornamenter byggmästarne för öfrigt använda; om de gifva fagaden en grekisk kolonnordning, en maurisk eller götisk mask; om de pryda taket med be