Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 augusti 1869, sida 1

— Jag vill icke lofva. Mr Hamel är prest, och han vet bättre än du hvad som är passande tör mig att läsa, kusin Charles, svarade Marguerite. Onkel Alexander ref sig i hufvudet i disperation. — Tyst, tyst, markatta! sade han mildrande. — Icke så häftigt, icke så häftigt! Du förstår icke, att din kusin menar väl. Svägerska, håll barnet i styr och var tyst! Charles, pojke, du är så förarglig som en åsna. Hvad tjenar det till att reta din tante och lilla Marguerite? Kanske är du orättvis mot karlen, när allt kommer omkring. Han har kanske aldrig läst boken sjelf. — Då hade han ingen rättighet att sätta don i en ung flickas hand, svarade mr Charles. — Sannt; men du hade ingen rättighet att rifva sönder den, innan du visste hvem den tillhörde. — Ursäkta mig, sir; jag älskar Marguerite, och är berättigad att skydda henne för hvarje skymt af något ondt. Jag tycker ej om mr Hamel. Jag tycker ej om hans böcker; och jag är både förvånad och missnöjd öfver upptäckten af en förtrolighet, som icke endast är oförståndig, utan farlig. — På min ära, Charlez, detta går för långt! utbrast madame, nu riktigt ond. — Du får väl medge, att vi ega frihet att vara förtroliga med hvem vi behaga, utan att blifva sagda, att våra vänner äro oförståndigt valda. Jag är glad att din onkel Hippolyte icke är här. Han skulle blifvit allvarsamt förolämpad. Mr Alexander brummade högt. — Svägerska, jag tillsade dig att tiga.