att den 28 Juli tillspörja statssekreteraren för Irland, hvilka åtgärder regeringen tänkte vidtaga för den personliga säkerheten på nämnde ö. Chichester Fortescue förklarade i sitt svar, det regeringen icke ryggar tillbaka för undantagsåtgärder, om den blir öfvertygad om nödvändigheten deraf; men i föreliggande fall synes det ade målet icke genom sådane kunna s, enär de hvarken underlätta upptäckandet af de brottsliga, eller åstadkommandet af bevisning. Vid alla under de sednaste tre månaderna begångna agrariska missgerningar har ingen enda brottsling kunnat dömas, i brist på nödiga evis. Den 30 Juli föreslog i underhuset Hadfold, ,att biskoparne af den engelska kyrkan skulle befrias från parlamentariska pligter. ITALIEN. I afseende på det förestående konciliet skrifves från Rom den 24 Juli till, Hamb. Nachr.: , Hittills bar blott en enda regering, den ryska, formligen motsatt sig de katolska biskoparnes närvaro vid konciliet. Man tror, att Portugal — trots sin ovilja — icke skall gå så långt. Italien synes ännu vacklande; Spanien skall låta biskoparne resa, men icke — som under åren 1855, 1862 och 1867 — bestrida deras reseomkostnader. Hvad de andra regeringarne angår, föreligger för närvarande intet skäl att betvifla deras tolerans. IIvilken åsigt, suveränerna och deras rådgifvare än kunna hafva om curians handlingssätt vid detta tillfälle och om det inflytande, som detta handlingssätt kan hafva, så äro de dock benägna att icke lägga hinder i vägen för konciliet genom att qvarhålla biskoparne. Och i verkligheten, t. o. m. om äfven staten ännu i åra dagar icke vore fullständigt sekulariserad, så är den det dock så mycket, att ett sådant tillmöteskommande icke kan hafva farliga följder med sig. Tillochmed under förutsättning af, att vissa af konciliet proklamerade dogmer skulle blifva ansedda för att stå i strid med staternas offentliga rätt, så skulle dock protester och de vanliga repressionsmedlen vara tillräckliga för att neutralisera verkan af dylika beslut. Frågan om suveränernas representation på konciliet är ännu sväfvande. Man förmodar, att de regeringar, som börja att få ett öppet öga för curians sinnelag och intriger, skola undgå att bringa denna fråga å bane. De, som antingen af öfvertygelse eller af intresse lägga vigt på att fortfarande stå på god fot med den heliga stolen, kunna ju genom ambassadörerna meddela påfven sina föreställningar och önskningar i afseende på konciliet, utan att ett sådant steg får någon annan karakter än helt enkelt ett Öffitciåst meddalanda tt