Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1869, sida 2

I Mr Charles suckade. — Jag önskar du vore tillräckligt intresserad att efterfråga det, sade han. — Jag ber om förlåtelse, kusin Charles. Jag — jag är verkligen intresserad, stammade Marguerite; — men jag är öfvertygad att jag aldrig skulle kunna gissa hvem riddaren var, utan att först läsa poemet. Skulle ni kunna det, mademoiselle? — Jag tror det, svarade jag leende. — Riddaren är monsieur Charles sjelf, och du är — — — Och jag — upprepade Marguerite, förvirrad och halft ond. — Hvem är jag, om jag får fråga? — Damen i slottet bland bergen, sade hennes fästman helt artigt, höjande hennes hand till sina läppar. Marguerite ryckte bort handen och madame brast ut i skratt. Haad hör jag? sade hon muntert. — Har Charles förvandlats till författare och hofman? Mr Gantier skiftade färg. — Ingendera, madame, svarade han kalt. — Jag har aldrig smickrat Maguerite och skall det ej heller, ehuru det vore enda medlet i verlden att vinna hennes tillgifvenhet. Hvad poemet angår, är det ett sådant lappri, att jag blyges att någonsin hafva nämnt det. — Min bäste Charles, sade madame, — du är hastig. Vi önska mycket att höra det. Icke sannt Marguerite? — Åh — ganska mycket i sanning, svarade Marguerite kallt. Mr Charles var på ögonblicket blidkad. — I så fall, sade han, — skall jag taga