nyson upphöjdes till öfversta tinnarna a popularitet. Att jag, under dessa omstän digheter, någonsin kunde hafva förmåt henne att se i den romerska broschyren var märkvärdigt, och att hon till och mec läste så långt innan hon kastade bort den var föga mindre än ett underverk. — Nå, Marguerite, sade jag, efter er kort tystnad, — hvad skola vi nu läsa? — Jag är trött af att läsa, mademoiselle — Då skall jag läsa för dig. Vänta medan jag kommer ihåg att fråga derom skall du förklara en hemlighet, som förbryllade mig häromdagen. — Un mystere, mademoiselle! — Var så god och tala engelska, Marguerite! Ja, en hemlighet. Hur kom det sig, att mr Gautier, ehuru han icke var i kyrkan i Söndags, likväl sammanträffade med oss efter gudstjensten och visste allt om predikan? — Åb, vet ni det icke? utropade Marguerite. Sedan tillade hon, med ett skälmaktigt leende: — Är ni riktigt säker, att han icke var i kyrkan? — Jag tror det. — Men tänk efter! Måste der icke ha funnits någon annan person utora presten, kyrkvaktaren och församlingen. — Jag kan icke utfundera någon annan. — Icke ens organisten, mademoiselle? — Men du vill väl icke säga, att... — Jo. Kusin Charles, säger man, har ett musikaliskt geni — ehuru han sannerligen alltid spelar mycket fula saker — och han har förrättat organisttjensten för oss de sista fyra eller fem åren. Onkel Alexander skänkte orgeln till kapellet, med vilkor att en af församlingens med