Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1869, sida 1

låtom oss derföre icke förkasta den, svarade mr Charles. — Dessa antipathier äro bland naturens hemligheter, och ju högre de öfverstiga vår filosofi, ju mer borde vi akta derpå. — Derföre hatar du mr Hamel! — Himlen förbjude det! Jag känner endast att jag gjorde bäst i att undvika honom, att jag måste undvika honom, om jag sätter värde på min egen lycka. Marguerite, fortsatte han mycket allvarligt, — jag känner, som om denne man vore bestämd att blifva min dödligaste fiende. Marguerite såg på honom med en obestämd fasa i sitt ansigte, hvarefter hon, med ett litet föraktligt skratt, kom bort till mig och fattade min arm. oo— Se nu, mademoiselle, — sade hon spetsigt, — jag föreställde mig alltid, att min kusin åtminstone var klok och förståndig! — Det är han också, svarade jag allvarligt. — Men denna dårskap angående mr Hamel? — Mr Hamel är ingen vanlig menniska, och hvem vet, om han kommer att använda sin makt till godt eller ondt. — 0, mademoiselle, till ondt? — Nej, jag bildar intet omdöme nu; men jag tillstår att jag icke känner mig uppbygd af hans predikan. Mr Charles upptångade mitt sista ord och blandade sig åter i samtalet. — Ni talar om predikan? sade han. — Säg mig ert omdöme, mademoiselle! — Jag sade just nu, att jag ej bildat något, svarade jag undvikande. — Det var ett lysande exempel afledig vältalighet.