ståtlig böjning, en fyllig, bestämd mun och en temligen låg panna, beslutsam, tankfull och bred. En hy, blek men mörk, sädan man ser den bland creolska befolkningen i Westindien; ett öfvervägande uttryck af herrskare i både dragsoch hållning, ett någonting, som på samma gång var intagande och frånstötande, intellektuelt och sinnligt, gaf åt hans person en påfallande originalitet. Hans ögonbryn och ogonhår vöro sullkomligt svarta. Hans näsa var rak och liten, med näsborrar, som skälfde och vidgade sig, då någon tillfällig sinnesskakning följde på hans vanliga sjelfbeherrskning. Ögonen voro sköna, djupa, mörka, glödande och ogenepaträngliga, ägon, uxars omnet skulle vark farlig och hears förakt outhärdligt. Lägg till allt detta dessa silfverlockar, så mjuka, eå rika, som så sällsamt contrasterade med håns kraftiga hållning, och likväl så sköna, att de svartasie lockar icke skulle förefallit på långt när 2å passande — och porträttet år fullständigt. Att säga det hans hår var grått, skulle likväl icke vara att meddela något korrekt intryck, ei heller var det hvitt; men skuggaqt af ett något, som ej var någon färg, och hvilket likväl omisskänneligt skiljde det från ålderdomens bleknade lockar. Sädan var denne man, som stod deruppe för första sissse i den enkla predikstolen i det lilla kapellet i Chalons denna minnesvärda Söndagsförmiddag, med handen på de heliga böckerna och solskenet bestrålande hans hufvud. Han började sedan bönerna. Ian upprepade dem med en låg, lugn, jemn röst, synbarligen utantill, emedan han knappast kastade en blick i boken framför sig, oak