Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1869, sida 1

Sttor ÅvUm eat VER HIMLUHS0GAd, då hon icke sjelf utför dem, gör det ej i en ögonblicklig uppbrusning af eggade lidelser. Högfärden, hatet, afunden, hämdkänslan, vinningslystnaden, eller hvilka nu dessa lidelser äro, hafva, sedan de en gång fått magt med henne, blifvit icke till ett själens sår, som tiden eller reaktionen af en bättre natur kan läka, utan till ett genomgående outplänligt karaktersdrag; de bemägtiga sig henne helt och hållet, dock icke så att de framträda i våldsamma yttringar. De äro hon sjelf, men hon kan beherrska sig sjelf genom en medfödd förställningskonst. Hon kan smeka den som hon hatar och utsett åt döden; hon kan i åratal visa honom en lugn hållning och ett vänligt anlete, medan hon i tysthet förbereder hans fall och med hemlig glädje ser hans öde mogna. Tålamodets dygd, som pryder företrädesvis hennes kön, eger äfven hon, men hon brukar den i det ondas tjenst. Hon besitter en stor, men ensidig menniskokännedom, och när intet annat hjelper, vet hon att genom framkastade antydningar om tveksamhet, omanlighet, feghet drifva en man till att blifva verktyg för sin vilja. Hon är desto farligare som hon ofta är skön, sålänge hon är ung, hvarefter masken bortfaller och själens ryslighet börjar visa sig i de åldrande dragen. Iill denna gvinnotyp hör Sigrid Storråda. Hon är dock icke en af de aldravärsta. Om andra vet sagan att förtälja ännu värre saker än den, att hon lät innebränna sin barndomsvän och fosterbroder, sedan hon om qvällen förut underhållit honom med fagert snack och kredensat honom mjödpokalen. Att hon utlade långsamt och skickligt det försåt, som kostadej Olof Tryggvason lifvet, var, åtminstone från hednisk ståndpunkt sedt, en af hennes förlåtligare handlingar, ty af honom hade hon blifvit grymt förolämpad. Det är just det uppträdet, som Winges pensel här skildrar. Olof har anmält sig som friare hos den redan medelåldriga qvinnan. Frieriet är en hjeltehandling såtillvida som det är ett örverdådigt vågspel, det öfverdådigaste, hvarpå denne kunglige äfventyrare någonsin inlåtit sig; men det är icke en hjeltehandf ling såtillvida som det är förestafvadt, ej af kärlek, utan af kall beräkning: han friar till hennes inflytande och rikedomar. Hon åter har öga för hans manliga skönhet och hans konungsliga magt. De bafva stämt möte vid Kongshäll (Kongelf), och äktenskapet var, berättar häfden, beslutadt, sdå kouung Olof sade, att Sigrid skulle låta döpa sig. Då hon yttrade betänkligheter häremot, blef Olof vred, steg upp, hutbrast: ,icke vill jag hafva dig till husstru, du utgamla hundhedning, och slog henne i ansigtet med sin handske, som han höll i handen. Sigrid svarade blott: vdetta torde blifva din bane. — Profestians uppfyllelse tog hon sjelf om hand. llon liknar ock en sierska, sådan Winge tecknat henne, sittande tillbakalutar, i sin sstol, lugn, men med högra armen utsträckt mot den bortgående Ölof och med ett olycksbådande mörker i blicken. Genom mörkret framblixtrar den i allt öfrigt beherrskade vreden, som i nästa ögonblick söfvergått till det tysta, rufvande, öfverläggande hatet. Det ligger en storhet at det hemska slaget i denna gestalt. Omgisningen öfverensstämmer dermed. Det råder en blek dager i kammaren, hvars alla detaljer äro hållna i dämpade färger. Belysningen, så att säga, utgår från dem präktiga drägt, i hvilken Olofs kämpagestalt är klädd — från hans skarlakanskläder och ringbrynja. Han är en fackla, som Sigrids utsträckta arm hotar med släckning. Han aflägsnar sig men hatetman tycker sig se det, har långa armar. De räcka honom och qväfva honom vid Svolder. Nordens saga har lyckligtvis sip motsats till denna qvinnotyp uti en annan, och den är sagans skönaste npenbarelse Det är hon, som med arag af mild och ädel mensklighet genombryter denna i längden enformiga kedja af omenskliga dåd och öfvermenskliga bedrifter, som vår forntid upprullan för våra ögon; det är hon, som lärer oss, att detta slägte af berserkar och blodsmän verkligen voro menniskor och ioke tillhörde ett lyckligtvis utdödt slägte af titaner; det är hon, den ömma, älskande, trofasta qvinnan, som, före all predikan af evangelium i dessa nejder, sprider ett skimmer af kristendom widt i hedendomens mörker. Också voro Jungfruburen och qvinnosalen då hvad klostren i någon mån blefvo för medeltiden, hvad skolan endast ofullkomligt är för den nya: kulturens vårdarinna. Det var der, bland sländorna, strängaspelet och sången trifdes — ej så mycket hjeltesången, som sången, hvilken skildrar hjertats fröjd och ve och underhåller elden på de milda känslornas härd; det var der konsten förde virknålen och sömmade i silke och guld, innan den lärt sig handtera mejsel och pensel; det var der man lärde tillreda läkemedeln, hvilka medlidandet lade på de sår som råheten och öfvermodet slagit; det var der den uppvexande flickan, var hon äfven en prinsessa, fick lära känna de pligter och utöfva de dygder, som kunde göra hemmet kärt för hennes blifvande make. Det rådde ingen sysslolöshet i dessa jungfnbrO.. 111::2