Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1869, sida 1

ÅA — — Från konstutställningen. (Forts. fr. n:o 161.) Vändom oss nu till den andra ur Nordens sagokrets hemtade bild, som konstutställningen eger af Malmström: till hans Kung Heimer och Aslög. Motivet är enklare än i den tafla, för hvilken vi i det föregående redogjort. Det har icke lemnat konstnären förnyadt tillfälle att ådagalägga den egenskap, som bland andra stämplar , Ellas män inför Ragnars söner till ett verk af hög rang: förmågan nämligen att medelst en välberäknad gruppering och användning af klärobskyren bringa enhet i en komposition, rik på karakterfulla enskildheter, hvilka hvar för sig vore egnade att lägga beslag på uppmärksamheten. , Heimer och ÅAslög vill vinna åskådaren genom andra företräden: innerlighet i uppfattningen och en varm kolorit, och den gör det äfven. Enhvar af våra läsare känner sagan om den landsflyktige, kringirrande kung Heimer och den skatt han bar i sin harpa. Han har nu på sin vandring hunnit Norge. Trött af färden har han satt sig att hvila vid en källa i en enslig fjelltrakt, der han ej behöfver frukta spejande ögon och således kan åt friheten och ljuset återgifva den hemlighetsfulla varelsen, länken mellan den forntyska sagan och den fornnordiska, som dväljes bland de slumrande tonerna i hans harpa och kanske icke är något annat än dessa toner förkroppsligade. Den lilla Aslög, Sigurd Fofnisbanes och Brynhildas dotter, tumlar, en frigjord elfva, bland blommorna. Då ljuda strängarne på fosterfadrens harpa. Hon lyssnar, hon lutar sig tillbaka mot hans knä, hon blickar upp och för med barnets omedvetna behag den späda handen öfver ögonen, som om tonernas klang gåfve ökad styrka åt solens ljus. Ännu skiljer hon ej så noga mellan dessa; det är en verld af ljus och välljud, i hvilken hon är försatt, och dessa förnimmelser äro för henne ett. De blifva det äfven för den åskådare, som vill gå konstnären till mötes med en sinnesstämning, mer benägen att njuta den poetiska stämningen i hans verk än leta efter dess möjliga fel, Det ser verkligen ut, som om Heimer framkallade husgnistor ur strängarne. Belysningen faller så, att solstrålarne leka på hans händer och fingerspetsar, medan barnets leende blick möter hans öga, i hvilket det kan uppfatta ömheten, men icke vemodet. Det är väl ur denna oskyldiga blick som han, den bittert pröfvade, hemtar sångens ingifvelse och kraften att glömma. Bakom dem öppnar sig en storartad utsigt, delvis skymd af dimmor. Under de dimmorna lura måhända försåtet och döden. Vi föreställa oss, att konstnärn tänkt eig Spangarhed dernerel dalen, med hyddan, hvars förrädiska gästfrihet skall sätta målet för kung Heimers vandringar. Bland dessa fjellbranter är det då som Aslög, kallad Kraka, skall uppvexa i vallflickans hårda vilkor till den sköna mö, som betvingar Ragnars hjerta och blir moder till de män, hvilkas bedrifter bilda den fornnordiska sagans väldiga slutackord, Flickan vid den gamles fötter är väl tecknad, Hennes rörelser bära den späda barnslighetens pregel. Af Heimer kunde konstnären måhända hafva gjort något mer. Färgeffekten är poetisk. Gruppen framträder mot en bakgrund, som utgöres af ett etorartadt landskap med fjellspetsar, grönskande dalsluttningar och vatten, det hela betäckt af en genomskinlig slöja, väfd at solguld och dimmor Winge har utstält tvenne ohjemalningar och tre kartonger med motiv ur den fornpordiska mythen, sagan och historien. Målningarne framställa Olof Tryggvason. och Sigrid Storråda i Konghäll samt sIngeborg, konung Yngves dotter Winges lar i dessa begge taftor återgifvit tvenne): lika qvinnotyper, som möta oss kxeralltl vår hedniska forntid. Danne, sådan han ofver 1 sången och häfden, synes knappt! —na qvinnor at det vanliga, till karakteren obestämda och passiva slaget: hvad han har ljusast och skönast, hvad han har mörkast och mest förskräckligt, är avinnan. I begge fallen är skaplynnet