sednast antydda qvinnotypen i , Konung Yngves dotter Ingeborg och dermed en af konstutställningens ypperligaste taflor. Skön såsom sagan tänkt sig henne, förenande det ljufva med det kraftiga och det kraftiga med det ädla, blickar hon från sin jungfrubur ut genom fönstret, utanför hvilket hvälfver sig hafvet, på hvilket hon sett Hjalmars snäcka försvinna vid synranden, då han drog bort att kämpa mot Arngrims vilde söner. Den på armbågen hvilande gestaltens och framför allt det med guldgula lockar smyckade hufvudets hållning är osökt ädel och derför imponerande. I blichen, de något sänkta ögonlocken och i munnens linier ligger en obeskriflig trånad, en outsäglig sorg. Dödsbudet har ännu icke anländt — sagan förtäljer, att när det kom, , ville Ingeborg icke lefva längre, hon dödade sig och blef lagd i samma hög som Hjalmar — men hennes aning väntar det. Kanske är det ögonblick inne, då Hjalmar, utsträckt på Samsös sand, blödande ur sexton sår, sjunger sin svanesång, hvilken ej, som andra kämpars, prisar de egna bedrifterna; den döendes tankar äro uteslutande hos den älskade, såsom hennes hos honom: Följde mig den hvita Hilmers dotter (Ingeborg) Till Agnafit Längst på skären. De ord månd sannas, Som hon sade mig, Att jag aldrig åter Komma månde. Svårt var att skiljas Från sången den fagra, Som tärnorna sjöngo I Sotaskär. Men skeppet det framsköt Snällt uti farten Och fjerran jag for Med fasta vänner. Bär nu till kungssal Brynjan och hjelmen. Dem du för alla Der skall visa. Hjertat lär hvälsvas Hos konungadottren, När brynjan hon ser För bröstet huggen. Drag du mig af handen Rödan guldring; Gif åt min unga Ingeborg honom: Må han hos henne Hugfästa sorgen, När hon aldrig Ser mig mera! Färgbehandlingen är, såsom ämnet kräfver, i den stora stilen. På den grå bakgrunden bilda karnationen, den blå drägten, den röda slöjan, på hvilken Ingeborg stickat, och det gröna fönsterförhänget en harmonisk fyrklang af färgtoner.