Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1869, sida 1

Kusin Charles yttrade dessa ord med en rodnad af välbehag och en triumferande röst. Det var triumfen hos en vetenskapsman, rik i besittningen af en sällsynt arkeologisk skatt och ännu rikare i sin förmåga att uppskatta den. Han hade väntat att väcka uppseende, men han misstog sig. Med undantag af onkel Alexander, tycktes ingen hafva det dunklaste begrepp om beskaffenheten af hans upptäckt. — Men I lyckönsken mig icke, invände kusin Charles. — Jag lyckönskar dig, gosse! utropade onkel Alexander hjertligt och kraftfullt. — Och jag — naturligtvis. Och jag, tillade monsieur, med ett mycket vist utseende. — Ett columbarium! Åh, ja, sannerligen, ett columbarium! — Och alldeles fullkomligt! sade kusin Charles med eftertryck. — Urnor och olloe fullständigt? frågade onkel Alexander. — Allt fullständigt. Monsieur stack sina juvelbeprydda fing. rar genom peruken och hostade två eller tre gånger bakom sin hand. — Åh, anmärkte han, — så obeskriflig tillfredsställande! Verkligen förtjusande Och, hm! — säg mig, bäste Charles — tror du — tror du, att detta — hm! — columbarium kan blifva nyttigt för dig sjelf? för mig sjelf, sir! upprepade mi Gautier, högst förvånad. Monsieur böjde jakande på hufvudet och ett hastigt uppfattande af sanninger öfverflög brorsonens ansigte. — Jag hoppas, sir, sade han, med et