Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1869, sida 2

ee D — etta århundrade hon fi amträdt på dagdningen. Och hon är på samma gång a amtidens och mensklighetens största fråga. on innebär nemligen ingenting mer eller indre, än att alla menniskor skola kunna, ir de redligt verka i sitt kall, vinna den ällning i lifvet, att de förmå utveckla ven sin andliga menniska samt i öfrigt sa den fria medborgarens rättigheter, ed fullgörande af hans skyldigheter. Här r alltså icke fråga derom, att en arbewe, utrustad med särskilta gåfvor, må unna arbeta sig upp utur sin trängre mhällsställning till en annan, der han kan afva det bättre — att en man det kan vårt land likasom i andra länder, derom ttnar den dagliga erfarenheten — van ir afses, att arbetaren såsom sådan, varstannande i sitt kall, skall blifva i åtjutande af de förmåner, hvilka vi andra etrakta såsom vilkor för en fri och lyckg tillvaro. Först när ett samhälle komit på den ståndpunkt, att dessa vilkor unna sägas vara uppfyllda, först då kan et anse sig vara rätt civiliseradt, rätt edligt och rätt betryggadt. Ty det är erran derifrån, så länge på djupet under fven den mest glänsande yta bo okunighet, sedeslöshet, uselhet och nöd. Det stora mål, som här föreligger och varemot menniskovännen kastar längtansilla blickar, kan dock ej vinnas utan rycket arbete. Och dertill behöfves en amverkan af krafter, framför allt af dem, vilkas sak det närmast gäller, nemligen rbetarne sjelfve. Förgäfves skall du lära tt barn gå, derest det icke vill sjelft anända sina ben. Men barnet behöfver ock hjelp och stöd. Den kraft, som arbetaren härvid måste första rummet utveckla, är den moraliska raften. Det är oerhördt hvilken styrka, om deri ligger. På samma gång den fördlar och stärker vårt eget inre väsen, zifver den oss makt öfver de yttre omtändigheterna och tillvinner oss den sak, om är så högst angelägen för att kunna ;ågot verka, d. ä. våra medborgares alkfving. Man beaktar i allmänhet ej tillckligt, huru mycket som ligger i detta örvärf. Och en sådan aktning hafva Sveriges ärr hufvudsakligen ännu yegränsade till städernas yrkesarbetare — urbetare — tyvärr mder sednare tider i rikt mått tillvunnit sig. Ett vigtigt medel dertör har legat i våra arbetareföreningar och det värdiga sätt, hvarpå de framträdt. Vi hafva ännu cke förmärkt något spår af de förvända föreställningssätt och handlingar, som bragt många af utlandets arbetareföreningar i henätlighet mot hela samhället. Vi skåda här endast ett allvarligt begär hos arbetarne, att vinna sitt mål af bättre vilkor och andlig förädling genom egna bemödanden. De hafva varit lika fjerran från förödmjukande tiggeri som från öfvermodigt pockande. De hafva undgått dessa båda farliga stötestenar genom dels det svenska nationallynnets goda natur, dels den allmännare bildning, som i vårt land varit hemmastadd, dels ock genom den vunna insigten af föreningens, samfundets, associationens kraft. Utrymmet har hittills icke medgifvit oss, att redogöra för de märkliga uppgifter, som i detta hänseende förekommit i den årsberättelse, som nyligen afgifvits af sällskapet för arbetareföreningars befrämjande i Stockholm. Detframgår emellertid deraf, att arbetareföreningar bildats uti en mängd af Sveriges städer, och att de öfverallt bära samma prägel af redbart sträfvande till medlemmarnes höjande i ekonomiskt och moraliskt hänseende. Särskilt må anföras, att man på mer än ett ställe allvarligt uppträdt mot arbetarens värsta fiende, den som, förstörhonom och förnedrar honom djupare än allt slafveri i verlden, nemligen dryckenskapslasten. I ekonomiskt hänseende är det de s. k. ,,konsumtionsföreningarne, som gripit omkring sig, hvarigenom arbetaren kunnat få sina förnödenheter. billigare Samt blifvit vand vid en ordentlig handel, ined undvikande af kreditsystemet och det ocker, som ofta åtföljer detsamma. På ett och annat ställe hafva också s. k. ,folkbanker uppstått, ehuru dessa ännu ej tagit mer än de första stegen mot det mål, hvilket anvisats af Tysklands folkbanker, hvilkas omfattande verksamhet gjort dem till ett betydande moment i detta lands industriella och finansiella utveckling. De ,samarbetande (cooperative) föreningarne, d. v. s. sådana, hvari ett antal arbetare förenat sig om att drifva en viss tillverkning, hafva bittills rönt föga framgång i vårt land. Vi betvifla dock ingalunda, att ju detta svåra problem skall en gång lösas. Med särskild fägnad har man af den åberopade berättelsen funnit det erkännande, som vederfarits Göteborgs arbetareförening. Så hafva Göteborgs arbetare för deras del icke ringa bidragit till det goda anseende vårt samhälle åtnjuter, både inom och utom landet. Så hafva de visat, att de äro känsliga för denna samhällets heder och att de vilja hvar och en för sig medverka att uppehålla och höja densamma. Så blifva vi alla medvetna lemmar af en samhällskropp, och känslan af en sådan solidaritet skall förhindra oss att, genom utidigt missnöje och klandersjuka, nedsätta hvarandra och oss sjelfva. Så skall förtroende å den ena sidan väcka och underhålla välvilja å den andra, Ett ömsesidigt tillmötesgående, inbördes aktning och enigt sträfvande till det allmännas välfärd — skola blifva de krater, hvarmed vi stödja hvarandra, blifvande hvar och en stark i den mån han utgör sen god gren i samfundsorganismen. Så skall arbetaren — vi äro derom varmt öfvertygade — närma sig det höga målet för sina berättigade sträfvanden, säI kert, om också långsamt, utan att vansåringen derhän störes af våldsamma brytningar. Ty dessa skola, varen säkre derpå, aflägsna oss från målet, icke närma soss dertill. Till sådana brytningar räkna vi dessa s. k. strikes, eller arbetsiuställningar, hvilka vålla så mycket ondt i andra länder, och dervid det visat sig, att den ordentlige och fredlige arbetaren blifvit ett offer för några vildsinta äfventyrares skräckvälde. Att bryta ett aftal, hvilket sker när man på en gång lemnar sitt arbete, utan att bereda arbetsgifvaren råd rum att skaffa sig andra arbetare, är er oredlig våldshandling, lika fördömlig, som — — —— W — — 4 FAR — — ——ö—öeää — —