Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1869, sida 2

håll och utseende. Jag säger ,ängsligt, emedan jag hoppades, att det måtte vara ett sådant rum som jag kunde älska, och jag anser det som en sak af verklig vigt, att vi älska det rum, vi kalla vårt eget. Det skulle vara i öfverensstämmelse med den vanliga halten af vårt lynne — gladt för den glade, afskiljdt för den som söker ensligheten, allvarsamt och uppfyldt af böcker för den studerande. Då det är våra hemligaste leendens och tårars förtrogne, borde det väljas lika noga som en vän, ombytas lika sällan och älskas lika troget. Vi göra väl i att behänga dess väggar med landskap och fylla dess nischer med böcker. Framför allt böra vi göra det heligt genom rena förhoppningar och värdiga sträfvanden, och detta, emedan det är våra djupaste tankars födelseort och våra sannaste andaktsöfningars helgedom. För min del tycker jag om ett rum, som hvarken är gladt eller dystert — försedt med medlen till studier — öppet för den yttre verlden — och icke så strängt pedantiskt, att det förebrår mig, då jag känner mig böjd för några timmars oskyldig vederqvickelse. Ett sådant rum, med få undantag, var mitt på Montrocher. Ett litet rundt bord och två ländstolar upptogo midten af golfvet. Ett stort bokskåp, med flera böcker, stod bredvid dörren. En spegel, en klocka och några vaser prydde spiselkappan. Öfver dörren hängde porträttet af en herre i gammalmodig uniform, och på väggen midtemot fönstret en antik och mycket besynnerlig karta öfver det fordna Paris. Ett litet skrifbord, en gigantisk garderob och de vanliga möblerna i en sängkammare fulländade det inre af mitt rum.