Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1869, sida 1

Åde nvars gard och 1 hvars närhet vi reda och ha en sorglig bild af de stackars menni h ifskor, som bo i denna eländiga barack Sjelfva byggnaden är af stockvirke upp ar-förd på 1700-talet till militärsjukhus. Ut ra-undra våningen äro några rum, uti hvilks in-bor en familj, bestående af man och hu ser IStru samt ett större antal barn, delande ro. hela familjen samma säng — nej hviloställe sta jag vet i sanning ej hvilket namn man ets bör gifva åt dessa med halm och trasor tafyllda lådor, der de olyckliga varelserna ne I skola tillbringa sina nätter. På fråga, chhuru de hade det, svarades, att de måste ;rI betala 1 specie hvar familj för att få bo st, på stället — och att de nödgades ha sitt tillhåll der i brist på att kunna få hyra arrum i staden. Till andra våningen ledde en söndrig trätrappa, som förde upp på yr. sen balkong, från hvilken var ingång till ja lokaler, hvilka beboddes af gamla orkeslösa gummor. Dessa lokaler voro något bättre än rummen på undra bocten, men i öfrigt silla försedda. Man erhöll här ett nytt bevis på nödvändigheten af att ej bedöma nen stad utan att äfven hafra tagit del af tt skuggsidorna, och i Fredrikshall kan man tyvärr med fullt skäl säga, att det välh mående samhället ej uppfyller sina skyla) digheter mot nödställda likar. Vid samtal med en af stadens aktade borgare, erfor jag, att mången erkände dessa missförhållanden och önskade deri tj vinnå en förbättring. Men hyarföre ej bringa denna önskan i uppfyllelse? Då ekonomiska tillgångar ej saknas, förråder en sådan passivitet brist på moralisk kraft. En sådan brist är farligare än all annan, ty den bär inre upplösving i sitt sköte. Det vore mig kärt, om denna erinran af sen fremling, som icke uppletar skuggsidor, blefve upptagen icke såsom ett klander, utan såsom en maning till förbättring. ) På eftermiddagen befinna vi oss åter ombord å ,,Eugenia och efter en timmas sfärd äro vi uti Limesund. Signalpipan ljuder och en båt lägger ut från svenska sidan för att emottaga Eder resenär, som dermed börjar sina landtliga ströftåg inom I Bohuslän, Skall det bära af till Sverge eller Norge? trågar båtföraren, som var den svenske tulltjenstemannen i Limesund. Till Spverge — blef naturligtvis svaret, och med några årtag voro vi der. Väl kommen på land är man snart under tak ock i den byggnad, der vi emottagas, höras just skolbarn sjunga aftonpsalmen (442), hvareiter barnen aflägsna sig, då vi inträda och göra oss bekanta med förhållandena å stället. Vi påträffa en gammal språksam man, som är vänligheten sjelf. Gubben har varit med, på sin tid, och minnes när den unge Oxeustjerna stupade här år 1808; han visar oss tillika hvar skansen Sundsborg varit belägen, den skans, som Karl XII ämnade göra till ett annat Bohus, men som föll med sin grundläggare. De sista kanonerna å denna plats uppfördes under Karl XIII:s tid, då tvenne dylika placerades å spetsen af den kulle, der den förra skansen skall ha stått. En viss major v. Edling hade då befälet vid skansarbetena och erhöll då namnet , bondmajoren, för sitt sätt att kommendera. Sedan vi bjudits på Göteborgspounsch och språkat en kort stund, kom bud att skjutsen var kommen, och nu bar det utaf på rapphönal, i flygande fart, till Hogdahls gästgifvaregård. Under vägen var ej tillfälle till några studier eller andra betraktelser, än att det ,,öste ner, som folket säger. Allt nog, sent på aftonen hade man hunnit målet: hvilostad å Hogdahls gästgifvaregård. Ett i allo snyggt och trefligt logis — en tjock filbunke, ägg, smör och bröd, se der hvad huset hade att bjuda på och detta serveradt så fint, att sjelfvaste ,,kejsaren ej gör det bättre. Gästgifvaren, en erfaren odalman, som var ordförande i socknens kommunalstämma, gde de goda egenskaper, som karaktisera den svenska bonden. En varm vän af folkskolan hade vår värd ifrat för densamma i sin socken, och i öfrigt visade han ig förtrogen med åtskilliga af dagens fråsor. Tidigt på morgonen stod åter skjuten för dörren och i Olaus från gården Imoet erhölls en följeslagare, som kände ru Emelie Carlns och Fredrika Bremers rbeten m. fl. Olaus hade en gång farit mkring med A. E. Holmberg, så att han ckså väl kände traktens minnesmärken ch visste att redogöra för desamma. De immar vi tillbragte på kärran gingo derör allt för fort, så att det ej var utan :dsnad, som jag hörde den vänlige Olaus iga: Der ha vi Näsinge prestgård — ;let för resan. Men innan vi hunno dit ck vårt samtal ett nytt uppslag, i det laus uttömde sig öfrer det ,,berömmega i norrmännens yskickelighet. Det r ej mer som i min ungdom, sade vår igesman, våra bröder , vräka sig icke jer emot oss svenskar som förr, och, Hade han, ,folkena komma också bra fverens; de gifta sig med hvarann och i ir socken äro flera norska bönder som a gårdar. Små visiter gjordes lite hvar de vackra bondgårdarne, och de flesta mnade goda intryck af en allmoge, som ljer med händelsernas gång och är varmt llgifven fäderneslandet. En prestgård på landet har i alla tider setts som egentliga härden för den svena gästfriheten, och den, som en gång tt detta föreställningssätt, blir ej besvin då han kommer till prosten Beckman Näsinge. Ett mera gästvänligt amnitn nna Hi