Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1869, sida 2

då jag kommer ur stationen. O, sköna Paris! hur vackert och besynnerligt det förefaller mig, der jag åker förbi i den tidiga morgonstunden! Butikerna äro ännu icke öppnade, och blott få menniskor synas till. De breda gatorna äro tysta och soliga — träden längs Boulevarderna stå alla i knopp, och några hafva just skjutit fram ett par blad på sina öfversta grenar — hotellens förgyllda balkonger och de höga husens ljusgula fönsterluckor påminna mig om kalifens stad och Granadas palatser. Så upptagen af beundran är jag, att jag blir riktigt ledsen, då vagnen stannar, och jag redan befinner mig på gården till hotellet. Men det lilla jag sett är icke tillräckligt, och jag kan icke låta bli att snart gå ut igen och se allt som kan hinna med att ses på den korta tiden af en enda dag. En hastig titt på Louvren, ett kort besök i Notre Dame, en tur i Tuilleriernas trädgårdar och en längre promenad genom Champs Elysess, bringa dagen till ett hastigt slut och låta mig återvända, bländad och uttröttad, till en tarflig middag och en lång natts hvila. Och så slutar tredje dagen, och den fjerde och sista kommer. Det är väl för mig att detta är den sista, ty jag är fullkomligt ovan vid hastig scenförändring, och verkningarne af ständig ansträngning börja visa sig hos mig. Der jag sitter i den tomma salongen vid min tidiga frukost, inbillar jag mig att jag ännu känner tågets rörelse och hör den grofva basen af dess framfart. Det hvilar en tyngd på mina ögonlock och mitt bröst och höres ett sus för mina öron, som är i högsta grad plågsamt, och knappast är jag åter installerad i en af de eleganta kupgerna på Lyoner