Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1869, sida 1

GAGAMOA — samfällda, ouppmärksamt observerand Tysklands största öfverraskning, tillkänna gaf man derefter, att ett marinetablisse ment af första rangen vore fullbordadt Ögonblicket var väl valdt; ty det inre Tysk land hade just börjat intressera sig för der preussisk-nordtyska flottan, och snart be traktades och prisades etablissementet vid Jahdebugten såsom ett på nationell ide hvilande tyskt-folkligt verk. Våra bundsförvandter på denna och andra sidan Main — hvilka så gerna skulle vilja slita Preussen i stycken, men utan betänklighet njuta med af våra marininstitutioners fördelar — bidraga ännu i dag icke med en enda groschen till kostnaderna. Hur länge de fortfarande skola få glädja sig åt denna billiga förmån, lemnar jag derhän. Vare härmed huru som heldst: med all stolthet kalla vi nu krigshamnen vid Heppens ett nationellt verk, och konung Wilhelm har haft den lyckan att kunna högtidligt inviga densamma samt att dervid se sig firad såsom representanten för den moderna tyska nationen. Ilan har döpt etablissementet till ,, Wilhelmshafen. Man hade i början föreslagit för honom benämningen 5Lollern am Meere, men han hade funnit detta namn alltför specifikt preussiskt; hänsynen till hamnens egenskap af förbundsetablissement fordrade en benämning, som hade afseende på nordtyska förbundet. Och sålunda valde konungen namnet y Wilhelmshafen, emedan han, Wilhelm, är förbundets nuvarande president, De tal, hvilka konungen vid alla dessa tillfällen hållit, utmärka sig genom takt och anspråkslöshet. Konungen behåller för sig sjelf blott den mindsta delen af all den ära, som hopas öfver honom; den största delen lemnar han ifrån sig — äran af Wilhelmshafen öfverlåter han på den aflidne konungen, sin bror, hvilken, såsom den egentlige skaparen af detta etablissement, allt pris bör tillkomma; äran af händelserna sedan år 1866 delar han med sina dåvarande allierade (en af dessa, den i Heppens tillstädesvarande storhertigen af Mecklenburg-Schwerin, hade all orsak att vid denna äredelning djupt rodna af blygsel) och framförallt med grefve Bismarck, hvilken, såsom alltid, hade att glädja sig åt de intimaste utmärkelser. Etter högtidligheten i Wilhelmshafen fortsatte konungen sitt triumftåg i östra delen af provinsen Hannover. Det fordom preussiska Ostfriesland egnade honom, med undantag af det fronderande ridderskapet, öfverallt bevis på en verkligt hjertig entusiasm. I det katolska Ösnabilck. höll borgmästaren Miquel, en bekant med-s em af det liberala partiet, ett tal till hoom, hvari, med hänvisning till den tilll: n del i Osnabrick afslutade, för Tysk-: and så skickelsedigra vestialiska freden,! å ett skickligt sätt Tysklands dåvarandef! decadancek Jomfördes med dess nuvaande ,,ascendance. Detta tal har giort. wpseende; men det angripes, likasom kosngens emottagande vid Nordsjön öfvertWiudiaget, på det häftigaste isynnerhet 1 ud vissa österrikiska tidningar. Man utsjuter der öfver den beskedlige Niguel en ! ( j lod af skymford, bland hvilka jag ur minret endast vill återgifva ett uttryck: Mijuel och de med honom liktänkande i Iannover, Bremen, Oldenburg o. s. v. äro ör herrarne i Wien ,,hundnaturer, Dessa lyckliga Wienerpublicister, hvad skulle le väl taga sig till, om Preussen icke mellanåt gåfve dem ämnen till deras tarkt pepprade, men fullkomligt oskadliga esonnemanger! Det måste i utlandet ha synts något påfallande, att Bismarck åtföljde konånsen på hans utflygt, medan i Berlin rikslageh och tullparlamentet höllo möten. 3orde icke Bismarck, såsom förbundskanler, vara synlig i dessa lagstiftande söramlingars sessionssalar? Utan tvifvel —nen emellertid hado han en pålitlig represen: . ö ant. Denne är i utlandet en nästan obesant person, då han skenbart försvinner! redvid Bismarck den store, Wen i det! ordtyska förkardets affärsmaskineri är!! Van Oi ar de vigtigaste hjulen. Jag mear hr Delbrick, lörbundskanslers embeets president. Bismarck hade aldrig kunat välja en mera lämplig personlighet ör genomförandet af sina idöer i törbunds