Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1869, sida 1

— Båttre utrustad mot dem, svarade jag, — än många, som nödgas reda sig på egen hand vid en tidigare ålder. Är icke en trettio års qvinna åtminstone lika kompetent till arbete som en sjutton års flicka? — Jag förnekar det, sade doktorn ifrigt. — Jag förnekar det. Vid sjutton år är hoppet starkt och sinnet plastiskt. Sjutton år skaka af sig bekymmer och ovänlighet, liksom en fågel skakar regndropparne från sina vingar. Sjutton år kunna tåla omflyttning; icke så trettio — icke så trettio. — Men trettio kan — trettio vill — trettio måste! svarade jag bestämdt. — Hör på mig, käre vän! Jag behöfver ett lefnadsmål — det gör hvarje qvinna — och jag kan icke vara lycklig det förutan. Jag är hvarken klenmodig eller blödig. Jag har aldrig vetat hvad det vill säga att vara en morsgris. Jag har inga band. Jag är trött vid England — trött vid overksamhet — trött vid mig sjelf. Hvad jag behöfver är arbete, helsosamt, dagligt, ärligt arbete, hvarigenom både sinne och kropp hlifva sysselsatta. Jag bryr mig fögå om hvad slags arbete jag finner, om det blott är redligt och passande och sådant, som jag är i stånd att utföra. Jag ville helst hafva någon plats i Frankrike eller Tyskland, för att kunna fullkomna mig i ett af dessa språk. Om jag blott påträffar någorlunda aktning och höflighet samt billig lön, är det allt hvad jag har rätt att vänta, och jag skall icke känna mig förolämpad eller missförstådd, om jag skulle blifva bemött endast som en tjenare. Dir Bryant gjorde en missnöjd grimas.