Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1869, sida 1

Article Image
— — — Ä alldeles bestämdt räknar sig, ehuru de mera är att jemföra med en amfib i med en hafsfisk — ansågo sig ännu var: berättigade härtill af det skäl, att nästa hälften af deras manliga befolkning och tre fjerdedelar af deras tankar brukad dväljas fpå hafvet och i fjerran länder Min gud, Tyskland var ju också ej i de ställning att kunna göra anspråk på er lika grad af tillgifvenhet utaf alla sinbarn! Liksom genom ett trollslag ha detta förändrat sig. Hamburg och Bre men täfla i bemödandet att öfverhopa de nordtyska förbundets president med bevis på deras tillgifvenhet och tacksamhet. hvarje tal, som der egnades konungen framträdde ett drag af sådan tacksamhet och det var egentligen blott en naturlig känsla, som dervid gjorde sig gällande den nordtyska krigsflottan, hur föga betydande den än må förete sig, visar sig dock redan fullt vuxen åtminstone en uppgift neml. att med eftertryck skydda våra sjöstäders serdeles lifliga handel och med framgång bedrifva rederi i det affägsna östern Så var det förlidet år i Hamburg, och no i Bremen. De begge hansestädernas täflan är ej fri från en viss egoistisk bismak, men den vittnar afgjordt för det faktum, att en lycklig insigt i de fosterländska förhållandena gjort sig gällande der. Till programmet för de lysande fester, som i Bremen gåfvos för konungen, hörde naturligtvis äfven ett högtidligt tåg till den mångbesjungna rådhuskällaren i Bremen, hvars viner i ,,de tolf apostlarne ännu alltjemt ha att glädja sig åt en lika kärleksfull vård som på den tid, då rådet i Bremen ännu följde de gamla persernas sats: ,rådslå vid vinet, men besluta nykter! Personer, som hemtat sitt vetande ur jag vet icke hvilka urkunder , påstå tillochmed, att äfven på den ett par århundraden tillbaka liggande tid, då , de tolf apostlarne i Bremen nått höjdpunkten af sin ära och sitt beröm, vineti dem endast var ett eländigt mischmasch i förhållande till deras nuvarande. utomordentligt kostbara innehåll. En sådan gedigen konservering af de tolf apostlarne häntyder på mycket prisvärda egenskaper hos de moderna bremarne. Af denna tanke torde vår generalstabschef general von Moltke, som åtföljde konungen på resan, ha varit uppfylld, då han — sannolikt föga belåten med det officiella besöket i rådhuskällaren — sedermera ännu en gång nedsteg i densamma, för att på egen hand så grundligt som möjligt rekognoscera de vördnadsvärda lokaliteterna. Man berättar, att generalen äfven vid denna rekognoscering, likasom i Böhmen år 1866, gick till väga utan skonsamhet mot sin egen person samt att han återvändt med ett föga mindre tillfredsställande resultat än då. Hvem kan vilja bestrida, att konung Wilhelm har personlig tur? På hans sista lefnadsär förunnas det ännu den gamle herrn att trappsteg efter trappsteg bestisa en tysk-nationell höjdpunkt, som ingalunda låg i den ursprungliga riktningen af hans letnadsväg, Nu, på den modigt beträdda nya banan, gestaltar sig allt till byggnadsstenar åt hans ära, En väldig sten ar detta slag är fullbordandet af hamnanläggningarne i Heppens vid Jahde. Dessa anläggningar påbörjades för nära 20 år sedan. De blefvo i början underkastade mycken kritik, hvilkeh syntes desto mera berättigad, som den för etablissementet förvärfpade terrängen låg i ett med ss visserligen befryndadt, men i alla fall cke preussiskt land och ej hade den rinsaste förbindelse med det preussiska omådet. Hörande till Nordsjön, som på den iden ännu svartsjukt bevakades af beherrkaren öfver welfernas eviga rike, isynnet mot preussiska lustar, kunde det preusiska nybygget vid Jahdebugten knappt oetraktas annorlunda än som en förlorad, nyttig post af den prenssiska ärelystna len. Likgiltighet och fördom byggde formigen kring Jahdeområdet en mur, men håkom hvilken i tysthet och obemärkt aretades slägt Med outsigliga svårigheer aftvingade man det oroliga och motträfsiga hafvet en bassin, inhöljde denamma i ett pansar af granit, försåg den ned alla rillbehör till en stor krigshamn, mlade derbredvid en ny stad, och till det — Bättre utrustad mot dem svarade!

8 juli 1869, sida 1

Thumbnail