Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1869, sida 2

adt riksbankens och det, som cirkulerar uti allänna rörelsen. Man kan icke upphöra att inexla banksedlarne, och man har blifvit för uppst, att söka sin tillflykt i töraktligt trakasseri ot den, som ingenting begär utöfver sin lagliga itt att få full valuta för en banksedel enligt lyelsen. Man måste underkasta sig obehaget, kostaderna och följderna af att hafva grundat hela år rörelse på för liten metallisk basis. Lifligt ntresserad för hushållning med penningkapital, ör man dock icke dervid gå så långt, att landets emensamma kassa är känslig för små fluktuatioer och att sjelfva nationalbankens styrelse ådraes bekymmer, hvilka hindra riksbanken att inaga den fullt betryggade och lugna position, som nstår densamma. För att åvägabringa önskvärd örbättring måste man göra något, och de närmast iggande åtgärderna äro myntreformen och alla edelutgifvande bankers ovilkorliga färpligtande tt vid anfordran infria egna banksedlar med rynt. Fredsligan i Paris. Vi hafva redan nfört, att den franska fredsligan i Paris som ej bör förblandas med den som har itt säte i Bern) skulle hafva ett allmänt nöte i den stora hufvudstaden under midsommardagarne. En kort berättelse om letta möte förekommer i ett bref till ,, Aftnbladet, hvarur vi här återgifva följande: I samma ögonblick man här mottog underrättelsen om de kejserliga orden i lägret vid Chålons, hade den internationella fredsligan sin årssammankomst i Salle Herz. Det är en stor konsertsal, hvilken förlidet år var alltför stor för fredsligans sammankomst, men detta år ej kunde rymma alla deltagarne. Jag hade infunnit mig i god tid, men erhöll endast med svårighet en någorlunda god plats. Det var en ganska intressant samling af fram: stående personligheter inom olika samhällsklasser och med ett stort antal damer. Michel Chevalier innehade ordförandeplatsen. Till höger om honom satt Fråderic Passy, hvilken många svenskar sannolikt erinra sig från verldsutställningen här 1867, samt den bekante karmelitermunken Hyacinthe. På Michel Chevaliers venstra sida såg man den lika bekante reformerte pastorn Martin Paschound. Föröfrigt märktes på estraden andliga af olika trosbekännelse och ibland dem såg jag äfven Isidor, storrabbinen i Paris. Storrabbinen från Genåve hade också infunnit sig. Michel Chevalier tog först till ordet. Han uttryckte sin förvåning öfver att krigsrustningarne i våra dagar, då likväl freden synes utgöra alla nationers önskningar, äro så ofantliga att de vida öfverstiga rustningarne under åren 1812—1815, då hela Europa stod i låga. Det finnes endast två medel mot detta onda, sade Michel Chevalier, industrien och den politiska friheten, d. v. s. rättigheten för folken att styra sig sjelfva. Han utvecklade i ett högst intressant föredrag sina åsigter om det goda, som för fredsligans ändamål åstadkommes medelst jernvägarne, handelsfriheten, enheten i mynt, mål och vigt, telegrafförbindelsernas reglerande och glömde ej heller att tala för nödvändigheten att skydda de små staterna mot de storas annektionslusta. Låtom oss vara fransmän, tyskar, engelsmän, italienare, schweizare, svenskar och danskar, sade Michel Chevalier, men låtom oss på samma gång vara europer. Det skall sosterlandsskärleken icke förlora på. Jag är alldeles öfvertygad om att soldaterna i Chålons höjde de mest eutusiastiska bifallsrop. när kejsaren talade om militärandan, ,de nobla passionernas tritlumf, men jag kan försäkra er att för. samlingen i Salle Herz ej heller förhöll sig tyst, när Michel Cuevalier slutat tala. . Bifallsropen ville aldrig taga sluf är en fras, som blifvit stereotyp, men jag vet sicke något sannare uttryck för att skildra tlentusiasmen vid detta tillfälle i Salle Herz Nu beror det på hvilka rop kunna halva större verkan, soldaternas i Chalons eller rfredsvännernas i Paris. 1). Efter Michel Chevalier redogjorde Frderic Passy i ett vältaligt, muntligt föredrag för ligans verksamhet under året, och der t) på uppträdde pater Hyacinthe, lika eldig och hänförande samt lika fin och spirituel som man varit van att finna honom pi predikstolen i Notre-Dame. Det är el munk med inspirationens glöd, men ocks: med den bildade mannens eleganta sät att uttrycka sig. Hans tal var till hälf ten causerie, till hälften predikan, men begge delarne framträngde varm mennisko kärlek och stark trihetskänsla. Jag er inrar mig att han bland annat sade: ,, Ban vd behöfva ledare och undervisare, men: de å-ha vi kommit ifrån, ty vi äro ej längr barn; vi veta hvad vi vilja och behöfvae er Stå under förmynderskap. IIan sad sa också: ,,Menskligheten vill icke längre ut t. göra något läger, utan ett forum och et torg med ett tempel deröfver, der de in stora menskligheten skall tillbedja sin gud. -. Det i mitt tycke märkligaste uttrycket a