nade tidningar, omknutna med ett rödt bomullsband, en lock af mörkt hår i en bit papper och omkring ett dussin bref var allt hvad det innehöll. Iutet dokument, intet testamente af något slag! Brefven voro adresserade till min far och skrifna, utom ett, med en fin fruntimmersstil. Bland tidningarne voro några franska, några: engelska och några portugisiska, samt daterade för omkring tjugo år sedan. På mariginalen till den öfversta läste jag dessa ord, skrifna af min fader: ,Detaljer ur rättegången med A. A. L., från Januari till Mars ss— . Sedan öppnade jag ett af brefven och såg, att det var undertecknadt Eleanor!. D:r Bryant betraktade det länge och allvarligt. — Stackars Eleanor! sade han suckande. — Dessa äro hennes bref från utlandet, efter hennes giftermål — och detta är skrifvet af hennes man. Har ni någonsin sett en sådan stil? Den var i sanning besynnerlig — märkvärdigt stadig och tydlig, med besynnerliga slängar och fantastiska begynnelsebokstäfver. Den påminde mig om prof, som jag hade sett på gammal protokollskrifning, sådan som Chaucer skref, och Chatterton efterapade. Jag betraktade brefvet ett ögonblick nyfiket och kastade det sedan. tillbaka i kistan, tillika med tidningarne och näsdukens öfriga innehåll. Eleanor och hennes man hade intet intresse för mig, och mitt hjerta var fullt af dess egen oro. (Forts.)