Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1869, sida 2

på kinder, läppar och panna, och fann alla lika kalla. — Fader! utropade jag, i det jag försökte lyfta hans hufvud från kudden. — Fader! Min röst var skarp och häftig, och dess ljud förskräckte mig. Sakta lade jag det ned, detta tunga hufvud, hvari tankens driffjedrar nu för alltid voro iro — sakta drog jag lakanet deröfver och tillslöt sängomhängena. Sedan stod jag stilla, kal darrande och förvirrad — stod stilla oc lyssnade. Hur tyst rummet var nu! Hu tyst hela huset var! Jag kunde höra kloc kans pickande i salen och syrsornas sång i köket samt slåendet af och an af en lös fönsterlucka i ett aflägset rum. Till och med blåsten hade dött bort. Till och med ugglan hade upphört att skrika. 0, den olidliga ensligheten! O, tystnaden! O, den bittra saknaden af någonting att sluta sig till — någonting att lyssna till — någonting att lugna denna uppstigande fasa i mitt hjerta! Alldeles döfvad och öfverväldigad af en blind fruktan, som jag icke hade förmåga att bekämpa, raglade jag, på ett eller annat sätt, ur rummet, letade mig väg ned för den knarrande trappan och uppnådde dörren, hvarifrån jag betraktat Janets lykta, der den småningom försvann öfver myren. Jag kunde icke stanna qvar i huset nu — jag kunde icke uthärda att vara det enda lefvande väsendet deri. Derföre öppnade jag dörren, stängde den tyst efter mig och satte mig ned i portlidret för att vänta. Om jag icke hade gjort det, skulle jag dånat; nu uppfriskade mig den skarpa luften, och jag återvann något af min sjelfbeherrskning. Likväl vågade jag icke YR STF