Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1869, sida 1

-ska med några damer. Sedan en sång til -sde nordiska arbetarne af Jonas Lie blifvit -lutförd af sångföreningen, och samfundets t ordförande Ellert Sumdt presenterat den , ) danske gästen, herr Rimestad, framträdde t denne på tribunen och utbad sigsförsamlingens uppmärksamhet för ett kort föredrag röfver en sak, som måste ha den största a betydelse för oss alla och till hvars be-handling han ansåg sig ha rättighet, då eshan hade offrat 20 år af sitt lif till granskz ning deraf. Att han önskade tala om arbetarefrågan just i dessa dagar, kom sig deraf, att han ansåg för sanning hvad som stod i den nyss afsjungna sången: , Först naar Alle sig forene, naar ner enkelt frem, först naar aus Hjemmets Stuer hor jadunder Pol samle täne Arneluer; tendes Nordens Sol Sdsom ett bidrag till belysning af den stora och allvarliga frågan om arbetarnes vilkör och arbetets sställning till samhällslifvet, ville han då i korthet framställa de stora grundsatser, på hvilka saken hvilar. Hvad som först måste undersökas, om man skulle komma till insigt i denna sak, var, om arbetarne nu hade det bättre än i fordna tider. Detta var hans öfvertygelse; att klagomål, högJjudda klagomål förnummos öfver betryck och elände, var ingen invändning, ty klagat hade menniskan i alla tider, så långt tillbaka i historien, som det fanns vittnesbörd om hvad menniskor hade sagt. Klagan och pjunk hade det varit, äfven då menskligheten trädde ur guldåldern in i silfferåldern och då hon, såsom tidens skalder menade, sjonk ännu djupare ned, till kopparåldern; det var således icke så underligt, att det nn klagades bland oss, gom nu hade kommit ända ned i jernålderu. Men det var också det bästa beviset på klagomålens orimlighet, ty aldrig hade ett starkare, rikare och fullare lif rört sig än just i jernåldern, och han hoppades just, att vi ickeså snart måtte komma ur den. Historiens vittnesbörd var alltså, att det icke hade funnits någon tid, då arbetarne hade haft det bättre är nu; olägenheter och olyckor fanns det nu som förr, men dessa andanröjdes icke dermed, att man berättade osanninga om fordna tider. Hvad som borde hjelpa var modet ock viljan att se frågorna rakt in i ögonen, och derför vär tiden stor, ty den hade detta mod. Hvad som stod för oss såsom målet för vår verksamhet var att uppfylla det rättmätiga anspråket hos arbetarne att i alls afseenden ställas på jemnlik fot med de öfriga samhällsklasserna; detta var vår pligt och deras rättighet. Ålalaren visade härefter, huru samhällsutvecklingen ständigt hade medfört bättre och bättre ställning för arbetarne. Arbetslönen hade obestridligen stigit; priserna på allalifsförnödenheter hade i medeltal blifvit billigare, om också enstaka artiklar, t. ex. kött och smör, hade stigit; brödet var dock både billigare och bättre än förr; ja, bättre än det, som konungarne åto för 120 år sedan; likaså vore de beklädnadsämnen, arbetaren begagnade, nu till följd af maskinerna billigare än i fordna dagar. Vidare voro arbetarnes bostäder nu bättre, sundare, ljusare, luftigare; kommunikationsmedlen förbättrades beständigt, så att. tid kunde vinnas, och tid var penningar; för helsotillståndet sörjdes nu på ett sätt som aldrig förut; administrationen hade nu större medlidande med en häst eller hund, som bröt sitt ben på gatan, än för 100 år sedan med en sjuk arbetare; detta visade sig klart i den mindre dödligheten nu i jemförelse med fordom. Han beköfde icke tala om, huru aktningen för den arbetande klassen ma hade trädt istället för fordna dagars förakt. Om man således, trots alla dessa framsteg, klagade ötver, att tillståndet ständigt förvärras, så var detta en synvilla, liknande dessa fata morgana i öknen, hrilka kommo araben att tro, att fram vid horisonten låg ett leende, fruktbart, yppigt landskap; men kem han då fram, så hade han ingenting annat qvar än den gamla glödande himmeln öfver sitt hufvud och den brännande sanden under sina fötter, under det att det leende landskapet nu dragit sig tillbaka till det ställe, hvarifrån hans längtan hade fört honom bort. Men ehuru arbetarens ställning bevisligen tid efter annan hade blifvit bättre, kunde det ännu vara illa nog stäldt, och derför gällde det: framåt och alltjemt framåt! Men hvilken väg skulle man köra och hvilket åkdon skulle man begagna för att kom:ua fram? Här var det som föregående slägten hade misstagit sig om uppgiften. Först hade man sagt, att staten skulle taga hand om frågan, att alla, som bodde i samma stat, skulle dela lika och ega lika mycket. Någonting orimligare än detta hade aldrig blifvit sagdt, ty staten skulle nog lika väl som dess medlemmar vara illa betjenad dermed. Kommunismen, såsom denna lära hade kallats, socialismen, eller hvad namn man nu gaf den, var föga egnad till annat än att skapa krig på lif och död mellan medborgarne, det var en simpel följd af den menskliga naturen; det fanns nemligen alltid några, som voro skapade att samla penningar, andra till att sätta af med dem, några till att arbeta, andra till att svirra. När då de sistnämnde hade gjort slut på hvad de hade fått genom en dylik delning af medborgarnes egendom, måste delningen begynna på nytt o. s. v., men på det sättet skulle det nog snart bli föga qvar att dela. Icke stort bättre var den lära, som ville öfverlemna allt åt kommunen. Gud hjelpe kommunen! Hade någon sett den komma längre än till sattigvården? Men att frälsa från fattigvården var en liten del af vår uppgift, denna bestod först och framför allt i att uppfostra till bättre medborgare. Och lika litet som desse kunde den krist