Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1869, sida 1

van att höra alltsedan min barndom, uppgaf ett skärande, vildt skrik, liknande en kringvandrande andes klagorop. Jag lutade pannan i mina händer och försökte att återkalla någonting af det förflutna — men ack! det var en förfluten tid, längesedan hänsvunnen, och taflorna voro styckade och förvirrade, likt reflexioner i vattnet. Jag var ett mycket litet barn då min mor dog och tante Eleanor intog hennes plats i vårt hushåll. Hon bodde bos oss omkring sex är, och jag var ungefär nio år då hon lemnade oss. Ingen talade någonsin om henne, sedan hon var borta, och min far, alltid sträf, blef mera fordrande och knarrig än förut. Hon var hans enda syster och, tror jag, den enda varelse han någonsin älskat. Jag hade af ett och annat ord från Janet då och då förstått, att hon blifvit illa gift och dött utomlands; och detta, tillika med sådana svaga och styckade hågkomster, som funnos qvar i mitt minne, var allt hvad jag visste om min tante. Att hon var vacker och allvarsam, kall och ståtlig, kände jag snarare än hågkom; men de allvarliga tonerna af hennes röst ljödo ännu för mina öron, och jag kunde nästan inbilla mig att det kalla vidrörandet af hennes smala fingrar ännu dröjde vid min hand. Om jag ännu bevarar ett svagt intryck af en varmare hand och en ömmare röst, om jag tycker om att föreställa mig denna hand på draperierna kring min lilla säng och denna röst hviskade ett mildt god nattk, säkert — säkert är detta någonting mer än en ljuf synvilla. O, min mor! är det icke möjligt att jag ännu, efter