Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1869, sida 1

— Jag bryr mig hvarken om mörker eller afstånd. — Det blir ingenting af, sade Janet med våld bemäktigande sig hatten och lagande sig till att gå. — Jag går sjelf barn, medan ni stannar här hos den gamle mannen; och jag törs svära på att jag inte skall möta någon på denna sidan staden. Hon svepte in sig i sin kappa och vi gingo ned tillsammans. Jag tände lyktan ät henne och stod i dörren, betraktande henne under det hon skyndade bort. Hennes figur var snart förlorad i mörkret, och endast skenet af lyktan, som sväfvade af och an likt en lyktgubbe, utvisade hennes väg. Tillochmed detta förminskades hastigt, blef en blott prick och försvann straxt derpå. Det hvilade en tung nedslagenhet öfver mig, sådan som jag aldrig förr känt. Jag kommer nu ihåg, hur jag spratt till, då klockan knäppte till tolf-— hur långsamt jag gick tillbaka uppför trapporna — och hur jag stannade utanför sängkammarsdörren, lyssnande till min fars hastiga mumlande och fruktande att gå in. Han yrade ännu. Ibland talade han om penningar, ibland, ehuru sällan, om min moder. Men namnet Eleanor — min tante Eleanor, som bodde hos oss efter min mors död — sväfvade oftast på hans läppar. Slutligen föll han i en orolig sömn. Jag smög mig bort till fönstret och såg ut öfver myrängarne. De utsträckte sig rundt omkring vårt hus i alla rigtningar. Den aftagande månen besteg just en vall at hopade svarta moln — de tre ensliga popplarne bredvid porten böjde sig efter vinden — ugglan, som jag varit