Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1869, sida 1

12 Grefre Goltz, Preussens ambassabör karis här aflidtt. Hburu etta dödssa länge varit väntadt, har det gjort et djupt, intryck i den officiella. och diplo mafiska veriden Den aflidne åtnjöt et både stort och svälförtjent anseende oc hade under de sednaste åren hatt ett gan re I ska stort inflytande. Som hans esterträ ttdare nämnas — ulöm det t. f. ambassa dörsn grefve Solms-Sonnenvalde — frit Savigny (t. ed: tysk förbundsambassadör och grefve Usedom. Goltz dog af kräft -si tungan, en — som det vill synas — hans familj ärftlig sjukdom, i hvilken äf 7 ven hans far (likaledes ambassadör i Pa -Jris) asled under sin kraftigaste manna ri ålder. . . a I ÖSLERRIEKA.. e) Riksdagen i Pesth hår den 24 Juni bör. -Jat förhandlingarne om lagförslaget angå elende den lagreform, som af justitieministern Horvath blifvit motiverad i ett långt ital. Att venstern är mycket ogynnsamt stämd, möt de tilltänkta förändringarns lägstiftningen, visste man på förhand. En . Jaf cheferna för den radikala oppositionen. iranyi; angrep genask i särhita möte juötitikminislerh i eh passionerad ton och beskyllde honom — bland annat — för; ätt ,bän pinat en olagligt dömd wan iill döden-. I mötet derefter förklarade justitieministern, att han i detta yttrande måste se en kränkning af sin heder, och att han hyarken som minister eller flepyberad skulle dellagå i riksdagens förhandslingar, om han icke erhöll den fullständigaste upprättelse. , Derester lenmade hön ssalen under höga bravorop af högern. Då rörelsen något lagt sig, föreslog Franz Deak, att riksdagen skulle uttala sitt ogilslande öfver Iranyis yttranden och införa dem i protokollet; Ester en längre passionerad debatt röstades öfver frågan: Ögillar riksdagen Iranyis ord eller oj! Vid omröstningens början lemnade hela venster — på 5 ledamöter när — salen, hvarefter den qvarblifna majoriteten enhälligt antog Deaks förslag. Derester fortsattes förhandlingarne om lagförslaget. FRANKRIKE. Journal officiel meddelar den bresvyexling; som förekörnimit mellan kejsaren och lagstiftande församlingens president, Schneider. Vid underrättelsen om vice presidenten, baron Jerome Davids utnämning till storofficer af hederslegionen, hade Seuneider funnit sig föranlåten att tills ökrifva kejsaren på följande sätt: ,Sire! Då det gällt att tjena Ed. Maj:t, har jag aldrig tagit i betraktande mina personliga förhållanden eller mina egna intressen; men kejsaren skall — så hoppas jag åtminstone — förstå, det jag bör anse som en pligt att oj låta den mofaliska vigt; som är så nödvändig för presidenten i en stor församling, falla mig ur händerna. Baron Davids utnämning i denna stund till storofficer af hederslegionen synes mig leda till detta resultat; deruti ligger dessutom under de nuvarande omständigheterna en betydelse, som nödsakar mig att bedja kejsaren entlediga mig från det höga värf, det behagat honom att lemna mig. Jag förblifver, Sire, i djupaste underdånighet Ed. Maj:ts ödmjuke tjenare och trofaste undersäte, Schneider. Detta bref besvarade kejsaren på följande satt i en skrifvelse, daterad lägret vid Onalons den 24 Juni: Min käre herr Schneider! Jag kan icke mottaga den begäran om afsked, som Ni framställer i Edert bref af den 21 dennes, och som jag först i går mottog. I samma ögonblick, jag gaf Eder ett nytt vittnesbörd om mitt förtroende och min aktning för de stora tjenster, Ni bevisat landet och min regering, har det naturligtvis icke varit min afsigt att företaga något, som kunde skada Eder värdighet eller den moraliska vigt, som är Eder nödvändig som president i lagstiftande församlingen. Baron Davids utnämning till storofficer af hederslegionen har icke heller någon af de särskilda betydelser, som Ni tillägger densamma; den är en förtjent lön för en hedrande, tillryggalagd bana och uppfyllandet af ett förlidet år gifvet löfte, hvilket Ni — som jag tror — känner. Jag kan icke heller gå in på, att denna utnämning skulle hafva den betydelse i allmänhetens meo—— RER