Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1869, sida 1

barnet inte varit till sängs på de siste fem nätterna, och att hon tröttar ut sig för er skull hvarje timma på dygnet. — Tyst, Janet! utropade jag; du glöm: mer — — — Jag glömmer ingenting, sade Jane envist, — och det är derföre att jag in genting glömmer som jag talar rent ut Han har inte mer tanke eller hjerta i sig nu, än han hade då hans stackars unge hustru — — Jag lade skyndsamt min hand öfver hennes mun och pekade på min far. Han hade lyckats resa sig upp på armbågen Hans ögon sprutade bokstafligen eld; hans läppar darrade, och, blek af passion, ar. betade han konvulsiviskt för att kunna yttra sig. — Din förbanvade gamla kärring! flå sade han slutligen. Af hvilken ond ande är du besatt? Jag skall köra dig på porten. Du skall få frysa ihjäl som en hund på heden. Jag skall... Hans röst svek honom, en förändring försiggick med hans ansigte, och han föll tungt tillbaka på kuddarne. — Ingen älskar mig! snyftade han med en bittert klagande ton. — Ingen älskar mig! Van som jag under många år varit vid hans paroxysmer af vrede, hans likgiltighet och hans sarkasmer, visste jag icke hur man skulle behandla ett sådant besynnerligt utbrott som detta. Blek och darrande, stod jag bredvid och lyssnade under tystnad till denna klagan. Till och med Janet var häpen. — Eh, Gartha, mumlade hon, — han är förskräckligt dålig i natt, barn. Tror