Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1869, sida 3

Tjufklanen i Paris. II. Högsta rangklassen bland tjufvarne innehas af les faiseurs, vinglarne, en klass som räknar själsförvandter äfven bland så kalladt respektabelt folk. Vinglarne besöka teatrar och bättre restaurationer; de äro välklädde, artige och inställsamme. De bo i de stadsqvarter, der den större handeln är koncentrerad, och hafva ofta i entresollen till något bättre hus ett kontor med böcker, kassakista o. s. v. och med ordet caisse i gyllene bokstäfver på dörren. De äro mästare i att köpa på kredit och sälja pr kontant. De spekulera i börsoch bankaffärer, i agentur, tillochmed i journalism, alltid i gifven afsigt att bedraga. När de äro i behof afrepresentativa värden, tillverka de reverser och och låta dem endosseras af personer, som lefva på den sysselsättningen och få sin namnteckning betalt med 20 centimer å 5 francs, alltefter sakens vigt. Att de försvinna alltemellanåt, för att under något annat namn dyka upp i en annan stadsdel ligger i naturen af deras yrke. Vinglarne känna hvarandra och operera, när så kräfves, gemensamt. Två stora kafer, belägna i grannskapet af de rikaste qvarteren i Paris, hafva nästan uteslutande vinglarne till kunder. Denna klass af tjufvar är rätt betydlig och har under andra kejsardömet mycket tillvuxit i antal. Några få hafva grundat en förmögenhet på sina skurkstreck; det ofantligt öfvervägande flertalet slutar i elände. Många komma i fängelset. — Den ryktbare Vidocq beräknade på sin tid, att vinglarne årligen pungslogo Parisarne på 70 millioner francs. I närvarande tid beskatta de dem säkerligen på ännu mycket större summor. De utgöra tjufslägtets högsta aristokrati. Till aristokratien höra äfven ,friborgrarnel, les francs-bourgeois, gentila eller intressanta tiggare, som föregifva sig hafva tillhört samma stånd eller yrke som de, hos hvilka de tigga, och som i förbigående stoppa i fickan hvad dyrbart dekunna komma öfver. De uppträda som skådespelare, hvilka äro utan sysselsättning, emedan deras teater brunnit ned; som fromma ödmjuke prestmän, hvilka gjort ett löfte att gå till fots till Rom; som litteratörer, ruinerade genom deras förläggares konkurs; som köpmän, hvilka varit olyckliga i sina spekulationer; som informatorer, hvilka genom sin dygd råkat i olycka o. s. v. De äro alltid väl försedda med sjelfgjorda eller lånade certifikater och rekommendationsbref och medföra vanligen äfven en tiggarelista, som de försett med aktningsvärda namn. Les carreurs äro en annan art. Juvelerarebutikerna är deras verksamhetsfält. Carrören, som kläder sig med omsorg och talar med utländsk brytning, är alltid närsynt. Han går in till juveleraren, ber att få bese diamanter, undersöker dem omsorgsfullt på nära häll, ja så nära att hans näsa vidrör dem. Näsan är insmord med .Cire vierge; några diamanter fastna vid den och försvinna plötsligen i betraktarens rock-ärm. Anda carrörer begagna för samma ändamål tungan, och det med myrslokens skicklighet. Carrörn har stundom en medbrottsling, som uppträder i skepnaden af en tiggare, till hvilken han kastar några sous och med dem sitt dyrbara rof. Till tjusaristokratien — la haute pegre — hör vidare cambriolören, som, elegant klädd, stiger uppför trapporna till ett hus och ringer på dörrklockorna. Öppnas dörren af en tjenare, ber han om ursäkt för sitt misstag; öppnas den ej efter upprepade ringningar, sluter han deraf, att vå