Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1869, sida 3

carublören, som med tillhjelp af salska nycklar plundrar köpmanskontor, vexelagentbyråer, banker o. s. v. Den ryktbaraste carublören var Coignard, som kallade sig grefve Pontis de S:t Helene, umgicks med marskalker af Frankrike, presenterades för Ludvig XVIII och deltog i hoflifvet på samma gång som han i hemlighet men med största djerfhet bedref sitt isyrke. Det dröjde länge, innan han blef upptäckt. En annan ryktbar caroubleur var Beaumont. Svartklädd, utstyrd iglasögon med en stor portfölj under armen och med minen af en vigtig embetsman infann han sig en gång vid en af högvakterna, reqvirerade af befälhafvande officern en soldat, stälde denne på post utanför en port med order att icke insläppa någon, inträngde derefter i chefens för säkerhetspolisen, hr Henrys bostad, plundrade den grundligt, förde derefter soldaten tillbaka till högvakten, tackade officern för den beviljade bjelpen och skref derefter till hr Henry ett bref med ursäkt för besöket. De fruktansvärdaste och inom tjufklassen mest beundrade bandit-aristokraterna äro dock le sorgueur eller stråtröfvaren ER 2— rr garottör. Stråtröfvarens gyllene tider äro förbi, sedan jernvägarne utträngt postvagoch le scionneur, som motsvarar Londons nar och diligenser; men ännu hafva Cartouche och Mandrin sina lärjungar. röfvaren iakttager la mouchardes (månans) uppoch nedgång, ty han praktiserar hufvudsakligen under la sorgue (natten). En sorgueur af djerfvaste slaget var Thiebert, som ännu lefver, en sextioårig gubbe, i Belle-Isles fängelse. Scionnörn utför sina bedrifter på gatorna, likasom stråtröfvaren sina på landsvägarne. Scionnörerna hålla sig i grannskapet af Seinen, kasta en snara kring nattvandrarens hals eller fälla honom till marken medelst ett slag af ett med sand fyldt ålskinn, samt plundra och kasta honom i floden. Ännu för några lår sedan, då Paris säkerhet nattetid var öfverlemnad åt militärpatrullers omvårdnad, bedrefvo scionnörerna sitt hemska yrke temligen tryggt. Nu, sedan polisen öfvertagit nattjensten, är deras verksamhet törlamad. Detta hvad beträffar la haute pågre. Det skulle föra oss för långt att utförligt redogöra jör hr Du Camps skildring af de mångfaldiga klasser, i hvilka den lägre tjufverlden, la basse pegre, är indelad. stundom underbart skicklige ficktjufvarne. Trots de många gestalter, i hvilka brottet uppträder och de mångfaldiga metoder dess idkare envända, råder i denna skildring en enformighet, som hr Du Camps skickliga penna icke kunnat besegra. Ämnet tål ej heller att behandlas utförligt inför en större publik. Nyfikenheten gifver snart plats för afsmaken. Det är rätt betecknande, att ordet phre kommer af det latinska piger, som betyder lat, och att tjufvarne med ett gemensamt namn kalla sig les fainsants, dagdrifvarne. Lättjan är brottets moder. Det vore dock ett stort misstag, om man inbillade sig, att riddarne af la pågre förde ett beqvämare lif än den redbare arbetaren. Långt derifrån! ogerningsmannens lif är vilddjurets, som med ansträngande af alla sina krafter och uppbjudande af all sin list måste dagligen söka rof, för att tillfredsställa hungerns foraringar, och derunder har att undvika de talrika, välöfvade jägare, som — här i polismännens proteusgestalter — lura på dess spår. Hans öde, det vet han ock, är besegladt. Det är endast frågan om tiden innan, men ej om att han skall nå det slutliga målet — fängelset, bagnon eller schavotten. Om ett lugnt öfvervägande kunde göra sig gällande vid hvarje menniskas va! af lefnadsbana, skulle ingen brottsling till yrket finnas. Det är dumheten, okunnigheten, lättsinnet och lidelserna, som skapa förbrytareklassen. Den fortplantar sig sedan till icke ringa del såsom kast genom den olyckliga afkommans uppfostran i brottets skola. Sins emellan iakttaga de olika tjufklasserna en rangskillnad, till hvilken det verkliga samhället, sedan jemlikhetsprincipen gjort sig alltmer gällande, ej har någon motsvarighet. De hafva sina olika krogar och dansställen och trifvas icke i hvarandras sällskap, ehuru det naturligtvis händer, att en lärling stiger i graderna och går från la basse pegre öfver till la haute. Det är endast i fängelserna och till någon del äfven i nattlogierna som de skilda kategorierna mötas och göra hvarandras bekantskap. Bland de gemensamma sofplatserna hafva stenbrotten vid Montmartre länge intagit främsta rummet och naturligtvis utgjort en af polisens förnämsta fiskeplatser. Nu äro dessa stenbrott i det närmaste öfvergifna af sina ohyggliga nattgäster, som nödgats flytta längre bort i trakterna af Bagnolet och Pantin. Frankrike, Europa, man kan säga hela verlden, bidrager till de band, som i Paris lefva af rof. Italienare, belgier, preussare, ryssar, polacker, spanjorer finnas i stort antal i den parisiska förbrytareklassens leder. Men ej nog dermed: man påträffar der äfven turkar, perser och kineser. Sällskapet är kosmopolitiskt. Man finner der äfven representerade alla samhällets stånd, från grefven till lumpsamlaren, så att man ovilkorligt erinras om ett infall af hertigen de Feuillade: ,,det finnes i ilj j StråtTill den höra inbrotistjufvarne och de