Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1869, sida 2

der hopknäpptes ett par små händer, medan öronen lyssnade ifrigt. Alla voro underkastade verkan af den högtidliga sången. Till och med matrosen på sin stång tycktes ej vara känslolös för de fromma tonerna. Med ansigtet vändt mot kyrkan stod han der rak och styf samt vinkade en och annan gång helt melankoliskt med sina årblad. Den stackars lille matrosen; han tyckes ej vilja blicka mot gafvelfönstret, ty det kunde ej hatva undfallit honom, att nästan alla saker, som beredt hans hulda granne så mycket nöje, hade försvunnit från det kära, lilla rummet. Och om han verkligen hade blickat ditåt, skulle han ej hafva blifvit mycket klokare, ty Herzbusch hade, i sitt raseri att festligt utpynta allt, äfven medelst en ång stång satt en krans på hans hufvud. Men kransen, som var något för stor, hade till hälften glidit ned ötver hattbrättet och hängde midt för hans ögon, så att han ej kunde se ett steg framför sig. Derför tycktes äfven musiken verka desto mera gripande på honom, ty han vinkade, än likasom för att angifva takten, än likasom för att anbefalla barnen mellan grafvarne den största stillhet. Hans rörelser voro ganska långsamma och afmätta; ett djupt svårmod talade ur dem, likasom hade han sörjt deröfver att det glada klöfverbladet, till hvilket han så länge varit van att räkna sig som fjerde man, numera skulle upplösas. Musiken tystnade. Ett starkare luftdrag drog öfver den lilla kyrkan; likasom förskräckt gjorde matrosen venster om, hvarvid han förde det ena årbladet till